Ute på middag med pappa och mellansyster, massa vin, lite öl och en massa mat senare.. Lite småberusad. Helt okej en lördag. Speciellt när samhörigheten varit mest en total osämja de senaste tio åren. Men lite goda gamla minnen, allt vi har gemensamt istället för allt vi har delade meningar om, så var det riktigt trevligt. Tillsammans. Kanske gör det skillnad med några år mer erfarenhet på kontot. Det verkar så iaf. Jag hoppas alltid så väldigt mycket också, fast'n jag lovar mig själv att inte göra det. Fastän jag säger annat till andra. Jag hoppas för allt jag är värd att denna gång så ska det fungera. Denna gång ska det inte sluta med massa hårda ord som sårar så djupt att det tar år att läka. Jag hoppas att jag inte blottar för mycket för gamarna att gnaga på.

Just nu hemma efter middagen känner jag mig lycklig. Upptäckt att det är jobbigt att prata om min sjukdom, blir mest "mår lite dåligt för allt det här med .." och så utelämnar man helst att jag är sjuk ch vad jag är för sjuk. Det blev också uppenbart att min syster undanhållit en hel del saker för mig. Det är oockså tydligt att min släkt levt vidare som om tiden inte stått stilla. Såklart. Hade inte väntat mig något annat. Såklart. Det är klart jag skärmat mig från saker jag känner mig ny inför. Som jag inte vet hur jag ska hantera. Men i detta okända berusade tillstånd är det klart. Jag behöver jobba på mina relationer. Både dem på hemfronten och dem på släktfronten. Vill inte förlora fler nära till dåligt skött kommunikation. Så lovar mig själv att kommunicera mera och lyssna bättre.

Börjar bli ganska ganska besviken på cancersjukvården. Läkaren ringde aldrig igår och det gick inte att få tag på sköterskorna heller. Så jag har inget sjukintyg och framförallt har jag fortfarande ont. Jag vet inte ens vem som är ansvarig för min vård. Att ens behöva fråga vem min läkare är känns konstigt. Kanske något den där kontaktsköterskan jag fått tilldelad kan svara på. Hon som utan att veta vem jag var ställde en diagnos för min magvärk efter jag pratat med henne för första gången i en hel minut: jag känner efter för mycket, egentligen gör det inte ont, det är bara inbillning. Känns ju tryggt att veta att jag bara simulerar värken.. Funderar seriöst på om värken beror på något annat. Sambon föreslog stress. Det är ju inte helt otänkbart. Även om jag inte känner mig stressad så kan ju ändå kroppen uppleva allt som händer som stress.

Värst med att ha ont är att man inte är sig själv. Jag är galet trött, men jag kan inte sova ordentligt så det blir ändå alldeles för få timmar med sömn. Tröttheten påverkar humöret, vilket är lika jobbigt som värken eftersom det går ut över personer jag älskar, speciellt min stackars sambo. Måste komma ur denna onda cirkel!!

Igår försökte vi pigga upp oss lite och bakade bullar. Något jag inte gjort på typ 15 år haha.. Goda blev de, med extra allt.. Smör, socker, kanel, mandelmassa och vit chocklad. Ikväll ska jag lyxa till det med restaurangmiddag, pappa har bokat och mellansyster kommer också med. Imorgon blir det pubhäng med min äldsta barndomskompis, flottig pubmat och god öl och en hel massa tjejsnack. Kan nog bli en riktigt bra helg, trots värk och frånvarande sambo som jobbar helg. Dessutom blir det ju långpromenader med Nelson, och även om det är kallt så skiner solen. Brillor på!!