Imorgon ska det pratas operation och provresultat. Igen. Den här gången tänker jag ställa krav. Nu har de bollat mig fram och tillbaka så länge så nu får de fan boka in operationen så fort som möjligt!! För jag är faktiskt inte 60+ och pensionär. Jag vill kunna jobba. Gå vidare. Må bra. Men jag går in med inställningen att jag ska stå in nån vårdkö och invänta min tur. Innan min diagnos trodde jag inte det existerade vårdköer i cancervården. Att allt sker snabbt. Att man får tid för återbesök, provsvar och operation inom en vecka. Naiv. Tyvärr är vi för många med cancer i vårdköernas Sverige. Så jag lär också få vänta.

Nu när jag förlikat mig med tanken på operation så vill jag bara få den överstökad. Jag vill inte bära runt på den oinbjudna "gästen" i min kropp. Jag vill att alla elaka celler ska väck! Så håll gärna tummarna för mig imorgon. I bästa fall går jag därifrån med ett datum för operation och med svar på många utav mina frågor. Frågor som jag redan nu förstår kommer ältas under nattens långa och små timmar..

Har alltid varit fascinerad av religion. Började i tidig ålder. Vi hade en fantastiskt vacker kyrka ute på landet där mamma och pappa gifte sig, där alla syskonen är döpta, där farmor är begravd och där jag under mellanstadieåren firade varje skolavslutning. Många minnen som skapat en beröringspunkt med själva kyrkobyggnaden i sig.

När jag var yngre ogillade jag religion. Tyckte det var läskigt och skrämmande. Skämdes att jag bad en tyst bön en gång när vi var ute på sjön och trodde båten skulle sjunka. Vad kom det ifrån liksom? Jag trodde ju inte på någon gud. Kanske var det lite ut i fall att det fanns en, då kanske han skulle ta mig till nåder för att jag iaf en gång i mitt liv bett en bön. Många fångar verkar hitta gud i fängelset och människor som fått svåra sjukdomsdiagnoser verkar också finna gud i allt det jobbiga. Själv har jag inte fått något kyrkligt kall. Även om jag kan tycka att det skänker en speciell sinnesro att gå in i en vacker gammal kyrka och sätta sig en stund.

Religion, sammhällskunskap, historia och geografi var bland det roligaste jag visste de sista åren i grundskolan. Ju mer jag lärde mig om religion desto mer fick jag ett slags hat/kärlek relation med världens alla religioner. Jag fascineras för att människor har något som verkar skänka dem hopp och vägledning i livet. Jag ogillar religion starkt för att det har och fortfarande än idag dödar så många människor, och skapar hat mellan olika världsdelar/länder och folkslag/grupper. Religion för mig är något som borde skapa samhörighet, försoning och kärlek. Men ändå verkar den så många gånger skapa det motsatta. Det fascinerar mig. Kanske mest för att jag själv inte tror på någon gud, men som alla andra människor ändå söker tröst, hopp och vägledning. För mig har svaret varit människor i min omgivning. Det är dem som givit mig allt det som en religion kanske gör för troende. Men så tänker jag de har väl också nära och kära som ger dem det och ändå så behöver de en religion att ty sig till. Får väl bara inse att jag nog aldrig riktigt kommer förstå. För den sakens skull har jag den största respekt för alla dem som utövar sin religion i fred. Att känna hopp, kärlek, samhörighet och få vägledning i livet borde vara alla människors rätt. Själv finner jag tron i mig själv, min familj och mina vänner. Det räcker för mig, men alla är vi olika och det är värt att uppskattas. Tänk vad livet skulle bli långtråkigt och platt annars.