Så var den här igen.. Värken. Och febern. Men försöker köra mitt mantra "det är bara inbillning" nu efter det där härliga samtalet med min kontaktsjuksköterska på KS. Termometern ljuger och jag har inte ont. Jag fryser bara lite och känner mig lite låg. Så säger vi. Tur jag kan jobba hemifrån. Så förbaskat tråkigt bara! Saknar allt det sociala med att vara på jobbet. Prata med kollegorna, lunchsällskap.. Saknar till och med det dåliga automatkaffet. Yes, då förstår du kanske att jag verkligen blir "kontoretsjuk" som andra kan bli hemsjuka.

Har tagit två Alvedon enligt rekommendation av den där kontaktsjuksköterskan. Hjälper inte ett dugg. Vill bara bli frisk. NU!! Längtar tills jag kan säga de orden. Resan dit kommer säkert bli lång, men jag har en känsla av att jag bara kommer behöva en operation. En sån där berömd magkänsla. Så jag hoppas den har rätt, magkänslan.

Börjar bli nervös för samtalet med läkaren på onsdag nu. Riktigt nervös. Jag har en massa frågor som dyker upp hela tiden. En massa olika scenarier som utspelas i mitt huvud. Som krigar med varandra, ställer varandra mot väggen och gör mig aningen frånvarande. Är jäkligt nöjd med att tiden inte stannat den här gången. Som sist. Då gick tiden mellan läkarbesöken och provsvren så långsamt. Nu är det nästan tvärt om. Tiden rusar fram. Ibland blir jag nästan lite rädd att allt snurrar på för fort. Hänger jag verkligen med? För någonstans gnager en känsla av att jag just nu lever i förnekelse. Jag vill inte förstå att jag är sjuk. Jag vägrar förlika mig med att jag måste opereras. Jag trycker bort mina känslor, tårarna rinner som vattenfall när jag tillåter det. Annars orkar jag inte känna efter. Det blir för många tankar som snör ihop sig. Som ett garnnystan där man måste leta länge för att hitta ena änden. Jag vill ju bara se slutet på det som inte ens påbörjats än. Behandlingen mot cancern. Så lätt att prata och skriva om det, så svårt att ta till mig det just nu. Måste sluta. Tårarna tränger på, men de är inte önskade. Försvinn!!