Veckan har gått fort även om jag går och väntar på läkarbesöket nästa vecka som kommer förändra mitt liv. Trodde tiden skulle gå långsammare, som sist jag fick veta att jag har cancer, då varje dag var som en vecka. Nu rullar tiden på nästan som vanligt. Jag är extremt trött bara. Har svårt att få ro. Drar mig för att gå och lägga mig och vaknar tidigt oavsett hur trött jag är.

I vanliga fall när jag väntar på dåliga besked ställer jag in mig på det värsta tänkbara. För när man väl gjort undersökningen så brukar det alltid vara mindre smärtsamt än förväntat eller så var det inte så allvarligt som man trott. Det blir alltid med en positiv känsla man går från doktorn eller tandläkaren på det sättet. Det har iaf varit min filosofi hittills. Men den här gången är värsta möjliga tänkbara döden. Den har aldrig legat inom räckhåll förrut. För döden ska man ju inte behöva tänka på för sin egen räkning på många långa år i min ålder. Men nu är den där. I scenariot värsta tänkbara. Eftersom jag är en s k tävlingsmänniska ser jag kampen mot cancern som en utslagsmatch där det är vinna eller försvinna som gäller. Eftersom jag är fast besluten om att vinna kan jag ju inte gå in med inställningen att jag kan förlora, så jag måste lägga upp en annan taktik.

Det jag vet innan läkarbesöket är att vad som än händer så kommer jag behöva en operation. Den kommer göra det omöjligt för mig att få biologiska barn och förmodligen göra hemskt ont direkt efteråt. Men sen då? Jag tror jag ska stoppa mig själv där denna gång. Om det inte gör hemskt ont är det en bonus. Förhoppningsvis försvinner även värken jag gått runt med sedan i december förra året när jag väl läkt klart efter operationen. Det är också en bonus. Så min nya taktik är att bara koncentrera mig på alla små delvinster. Att glädjas och fira alla små mål på vägen.

Idag ska jag åka och heja fram mitt lag till serieseger. Nåt annat finns inte. Jag ska ryckas med och skrika mig hes tillsammans med en gammal lagkompis som jag växt upp med. Som har haft ett värre halvår än mig. Som förlorat sin mamma till cancern, som precis opererat sitt brutna knä och aldrig mer får spela handboll. Men idag just där och då, är vi med, vi är delaktiga, vi glömmer all smärta och rycks med i idrottens härliga nu. Idag får vi glädjas eller dela sorgen med laget. Precis som förr.