Har stört mig ett tag på den där reklamen för bindor ett tag nu. Den där i vilken de säger att det är hemskt att ha mens och klemar med oss tjejer eftersom vi måste stå ut med eländet ungefär. Efter operationen kommer jag aldrig mer att ha mens. Det känns konstigt, det har ju varit en del av mitt liv så länge. Tittar lite på tampongerna i badrumsskåpet och undrar om jag någonsin kommer få användning för dem igen. Konstig tanke. Istället kommer jag behöva äta hormoner för att slippa klimakteriet innan jag ens fyllt 35. Reklamen stör mig på ett djupt plan, tror aldrig en reklam skulle kunna göra det.

Har tidigare läst om kvinnor som behövt operera bort brösten eller hört talas om andra livmodercancer drabbade kvinnor som tyckt känna sig bestulna på sin kvinnlighet i och med de livräddande operationerna. Att min kvinnlighet skulle sitta i mina bröst eller i min livmoder håller jag inte med om. Men det är tanken på att bli stympad, att inte få behålla mina organ som får mig att känna någon obehaglig känsla av saknad. Helt ologiskt! Det är ju inte ett ben jag ska ta bort direkt.. Och det är inte samma sorg som att jag aldrig kommer kunna bli gravid, det är en separat konstig känsla av saknad. Innan operationsdatumet blivit satt. Helt sjukt konstigt och svårt att förklara. Så patetisk. Check.

Men vad är kvinnlighet egentligen? Vart sitter den (om någonstans)? Sitter kvinnlighet i en eller flera kroppsdelar, eller är det ett sätt att vara, en känsla eller beror det på vilket sätt man fostrats?

Kanske verkar som det bara snurrar tunga förvirrade tankar, men måste säga att jag har haft en oförskämt bra helg med sambon och vovven. Vi har lagat mat ihop, spelat sällskapsspel, tittat på film, gått långpromenader, fixat hemma och skämt bort vår lille Nelson som snart fyller ett år. Kommer bli en sån där tokig tjej som behandlar sin vovve som ett barn haha.. Oavsett så har helgen varit grymt mysig och vi har skrattat ihop, precis som innan cancerdiagnosen. Imorgon går jag till jobbet med en bra känsla, förhoppningsvis med en bra nattsömn i bagaget.

Solen i all ära, men nu väcker den mig pensionärtidigt, eller så är det tankarna på cancerhelvetet som håller mig vaken. Sist jag hade cancer så minns jag det iaf som att jag inte hade problem med sömnen. Hm, sist jag hade cancer.. Känns så faktiskt. Som att tiden som gått mellan de olika beskeden delat upp tiden i olika epoker. Eftersom det inte känns lika tungt som vid första beskedet så känns det som en annan sjukdom den här gången. Kanske är inne i nåt slags förnekelsestadie. I december blev jag ju så chockad. Jag levde i något slags chocktillstånd i en månads tid. Minst. Nu har jag ju precis kommit tillbaka till verkligheten och jobbet. Hjärnan hängde för första gången med i resonemang och jag vågade tänka framåt igen. Förbi sommaren iaf. Så får man ett nytt cancerbesked och det är som att livet står och balanserar på sin yttersta spets. Igen.

Känner mig avskalad på alla riktiga känslor. Förvirringen av alla olika läkarutlåtanden och diagnoser att ta ställning till. Sist blev jag aldrig riktigt ledsen. Inte ens i min ensamhet. Jag blev aldrig riktigt arg och släppte på all ilska som jag vet måste finnas nånstans där inne. Nu har jag iaf gråtit i flera timmar och varit så arg att jag velat ha sönder saker. Måste hitta en ventil. En skorsten att pysa ur alla känslor genom. Är rädd att jag annars kommer att explodera. Förmodligen i riktigt raseriutbrott. Sådär så det svartnar. Så där arg som jag kunde bli i tonåren. Och där vill jag inte hamna igen!!

Ligger och tittar på min nya fina motionscykel med den stora röda rosetten som mamma knutit runt styret. Min tidiga födelsedagspresent från mamma, hennes sambo och mina fina systrar. Kärlek. Jag älskar att cykla i häftiga intervallpass. Sambon har utlovat ett riktigt gympass idag. Ska bli skönt att svettas och flåsa igen. Rensa tankarna. Tänker inte ge upp satsningen på handboll till hösten. Mitt kära lag spelar idag och vinner de leder de serien. Kanske blir det division 1 spel till nästa säsong igen. Jag tänker iaf satsa som att det blir så. Målet är satt. Måste blicka framåt.

PS. Firar 10 dagar utan cigg och snus idag. 10 månader till nästa delmål.