Bevittnade ett maffiamord i förorten jag växte upp i. Jag sökte hjälp hos en av mina bästa vänner. Hennes respons var att snabbt dra på sig kläderna och beordra mig att fly. Så vi flydde. Men hon sprang fortare och jag tappade snart bort henne i ett lägenhetskvarter. Långt bort kunde jag se de som letade efter mig. Jag hade min handbolloverall på mig, med mitt namn på bröstet. Försökte dölja namnet diskret med handen och i min luvtröja gömde jag huvudet. Smög i buskar och i trappuppgångar tills jag hittade till mammas lägenhet dit min vän redan letat sig. Vi hade bråttom iväg och i skydd av en undanmanöver av mitt handbollslag fick vi det försprång vi behövde. Efter att ha lånat en bil kom vi iväg till min lilla lägenhet till torp i ödemarken där jag var tvungen att hämta kläder och annat för att kunna försvinna för gott. Jag klantar mig några gånger och tänder ljuset för att kunna se något i mörkret men släcker snabbt, alltid lika rädd att någon utifrån ska ha sett något. Efter en stunds snabbt ihopraffsande av saker öppnas badrumsdörren och ut kliver en nyduschad killkompis. "Tror du att ni måste gå igenom det här själva eller?". Vi slappnade av och kände att det skulle ordna sig. De skulle inte hitta till det lilla lägenhetstorpet i skogen första dagen av letande. Vi kunde stanna över natten och tidigt på morgonen gick killkompisen ut för att värma bilen. Minusgraderna var många och det var nödvändigt för att vi senare skulle kunna komma iväg så smidigt som möjligt. Efter några minuter hör vi ett tumult utanför. In i lägenhetstorpet kommer killen som jag såg mörda någon dagen innan och med sig har han en kumpan och min sambo. Min älskade sambo står där i dörröppningen i bar överkropp och tittar på mig ledsen blick. Mördaren tar upp en silverblank pistol och riktar mot mitt huvud. Jag vädjar för mitt liv. Berättar om allt jag velat göra men som jag inte hunnit göra, än. Mördarens kumpan grips av mina ord och gråter. Jag sitter på knä på golvet i torpet med pistolen riktad mot mitt huvud och mina två vänner och sambon, mördaren och hans kumpan tittar ledsamt ner på mig. Mina tårar börjar bränna och jag känner en hopplöshet. Vill bara skrika "STOPP!! Vänta...". Så vaknar jag av att vovven hoppar ner från sängen. Det är fortfarande mörkt ute även fast det är morgon. Jag är varm och klibbig i nacken och med handen stryker jag försiktigt bort de intorkade tårarna från min kind. Dags att gå upp. Mardrömmen fyller mina tankar. Den har varit med mig hela natten. Vaknade tre gånger ur samma dröm, för att sedan somna om och fortsätta drömmen där den tagit paus.

I vaket tillstånd och i morgonens mörka timmar reflekterar jag över drömmen. Tänk vad symbolisk en mardröm kan vara. Hur stressen av att känna sig jagad av tiden fick mig att fly. Hur ensamt det kändes fastän jag hade allt stöd i världen. Hur hopplöst det kändes att tro sig ha cancer, en sjukdom där det inte spelar någon roll hur mycket man än ber om att få leva. Beslutet ligger inte i ens egna händer.