Efter näst sista besöket hos krishaneringspsykologen kom jag glatt upp från tunnelbanan för att mötas av en buss med texten LE DIG GLAD!!! Helt fantastiskt hur en glad busschaufförs idé om att sprida lite glädje med några enkla ord, istället för att visa destinationen för bussens färd, kan få folk att spricka upp i breda leenden ute i den bistra vinterkylan. Den fick mitt redan goda humör att bli ännu bättre. Visst jag har fortfarande feber och ont i magen av infektionen, men jag är på bättringsvägen. Äntligen!!

Önskar alla glada själar en riktigt trevlig fredagkväll!! 

Någon som vet hur man piggar upp mig är min älskade Dora som bor i Australien. Precis som i Bullen så är det inte tjejen som skrivit brevet som är med i filmen..

Vi pratade i hela 34 minuter! Doran bad om ursäkt för att hon inte ringt på ett tag. Hennes karl hade frågat när hon pratade med mig senast och då hade hon kommit på sig själv med att det var ett tag sen. Hon kände dock inte att det var så länge sedan eftersom hon följer min blogg och känner sig nära mig ändå. Självklart blev hon förlåten! Doran berättade lite roliga historier om vad hon haft för sig och jag skrattad så tårarna rann, men bäst av allt. Hon och karlsloken kommer på besök till Sverige hela juni. JAAAA!!

Ännu bättre är att hon frågade om vi vll fira midsommar med dem. Vi kom fram till att vi ska hyra nån stuga ute i ingenstans, med nära till vatten och så måste det vara vovvevänligt såklart. Sambon blev också glad när jag berättade och vi har redan hunnit ringa in ett gammalt torp att hyra. Mitt ute i ingenstans, precis vid vattnet, med egen brygga och där en roddbåt ingår i hyran. Det finns visserligen ingen el eller indraget vatten till huset, men det finns både kyl/frys, gasspis och utedass. Bada får vi göra i sjön. Det är långt till närmsta granne och en vecka kostar bara 1500 kr. Perfekt för mysigt midsommarfirande. Så i år blir det tidig semester igen. Som jag ser fram emot att träffa Doran!!

Fortfarande inte helt avslappnad tydligen.. Någon har återigen ringt mig två gånger från dolt nummer, och direkt efter så har de ringt sambon. Varken jag eller sambon har en gemensam vän som har dolt nummer så tankarna börkade naturligtvis snurra, igen. Kan det vara från KS?? De har ju sambons nummer också. Kanske har de sett något negativt på min magnetröntgen och behöver komma i kontakt med mig omedelbart.. *suck!!*

Trodde verkligen jag börjat släppa katastroftillståndet och börjat gå vidare, men tydligen gör fortfarande minsta lilla mig väldigt orolig.. Hoppas att vem det nu än var som ringde, gör det igen, snart!! Hoppas på att kunna släppa allt som hänt sedan cancerbeskedet på Luciadagen och gå vidare!! Jag orkar liksom inte gå och vara på helspänn hela tiden längre..

I söndags när jag taggade för att gå till jobbet så låg jag i soffan och frös. Borde för övrigt varit en hint att jag hade feber, men men.. Go som han är skulle sambon packa in mig i det stora dubbelduntäcket, täcket som för övrigt är ett felköp på IKEA. Jag trodde jag köpt en dunkudde till sambon, men vid hemkomst insåg jag att det inte var en kudde utan ett duntäcke. Och det var inget vanligt täcke heller, utan det var ett dubbelduntäcke.. *suck!* Det skulle för överigt ta oss 3 år att köpa lakan till detta täcke haha.. Åter till den klantighet jag först tänkte berätta om. Sambon bäddade alltså om mig i soffan och jag höll upp datorn i ena handen så inte den också skulle bli nedbäddad. Helt plötsligt tappade jag greppet om datorn och den åkte rakt ner i mitt ansikte istället. Självklart träffade ena hörnet av datorn ett ben precis under öget. Gjorde fantastiskt ont!! Sambon gjorde rar som han är en ispåse åt mig, men han kunde inte hålla sig för skratt. Ont som jag hade uppskattade jag inte detta och fräste "sluta skratta och fixa is istället!". Trist tjej alltså, ingen humor tydligen..

Självklart blev jag lite orolig att det skulle bli en blåtira, men handbollsmålvakt som jag varit visste jag att det inte borde vara några problem. Det är bara när något träffar rakt mot näsroten som jag blir blå. "Hade varit typiskt om jag kommit tillbaka till jobbet med en blåtira", tänkte jag. Nu blev det vare sig blåtira eller jobb dagen efter ändå, så att det inte blev annat än en liten rodnad på kinden spelade ingen roll.

Febern har ännu inte släppt sitt grepp om mig, men jag hoppas det hör ihop med infektionen jag ådrog mig efter vävnadsproverma de tog på Sabbatsberg i slutet av november. Kanske behöver jag en antibiotikakur till för att bli helt bra, helt klart är dock att jag är en riktig liten klant med ett stort mått av (iaf enligt mig själv och andra) otur haha..