Jag var som sagt inte ett dugg nervös över att göra magnetröntgen idag, även om det fortfarande finns en liten risk att det ändå visar sig vara cancer. Däremot var jag sjukligt trött efter en lång natt av vakna timmar. Väl på britsen så säger den vänliga röntgensköterskan att det kommer ta 45 min och att hon kommer behöva ge mig både kontrast i armen och en spruta i låret. I låret!! Jag grimaserade och behövde knappt berätta om min sprutfobi. Den otroligt mjuka och vänliga sköterskan visade mig ändå respekt, trots att jag fortfarande är vansinnigt rädd för sprutor 32 år gammal haha..

Jag somnade nästan där inne i tunneln med magnetkamerans dunkande i takt till musiken i de gigantiska hörlurarna. Kontrasten smakade metall i munnen och jag tänkte på varenda andetag jag tog i 45 minuter. När det äntligen var klart fick den snälla sköterskan hjälpa mig upp. Var lika stel som ett lik.

Hemresan  från KS var ansträngande, tröttheten fick mig att sluddra och kontrasten hade sänkt mitt blodsocker till illamåendets gräns. Har verkligen börjat vänja mig att må dåligt nu.. Och just det ja, nu är det bara att vänta på svar. Igen.

Eftersom jag inte var så närvarande under nyår och mitt enda "löfte" var att överleva så måste jag nu tänka om. Sambon har lovat sig själv att läsa mer. Ett riktigt bra löfte tycker jag. Jag har ju några saker jag verkligen borde lova mig själv, som att sluta att röka och snusa och att gå ner min övervikt. Saker som folk brukar lova sig själva men sällan hålla. Skulle kännas patetiskt att lova mig själv det, igen. Så hur lovar man sig själv det utan att det blir patetiskt och att det faktiskt blir en inspirationskälla som får en att nå sina mål??

Jag skulle kunna lova mig själv att köpa en riktigt dyr motionscykel, som får mig att använda den för att hålla det dåliga samvetet borta bara på grund av priset. Finns en jättefin cykel som jag redan spanat in på Träningsspecialisten..

Nikotinet är svårare.. Har ju försökt att sluta så många gånger att det är löjligt, en nit till och det kommer aldrig bli trovärdigt någonsin igen. Har funderat på att ta hjälp av en husläkare. Men hur ska en läkare få mig att sluta? Hur ska en läkare få mig att få den rätta viljan att sluta??

Hur lovar man sig själv något rimligt och lagom?? Tror jag hoppar det här med löften för 2013, jag har ju redan uppfyllt mig original löfte.

Så var tiden inne för magnetröntgen som ska bekräfta att jag inte har cancer. Jag är faktiskt inte alls nervös, de nya diagnoserna börjar kännas betryggande säkra på något sätt. Under dryga tre veckor var jag inställd på att behöva kämpa mot cancer 2013. Nu är jag inställd på att jag sitter säkert och att oddsen för att jag någonsin kommer få cancer är extremt låga. För vem har sån tur som jag? Att inte ens behöva kämpa mot cancer för att bli frisk från den. Så jag förväntar mig att inom en vecka få riktigt glädjande svar på blodprover och röntgen. Sen tänker jag fortsätta glida på den här räkmackan. För det är jag värd!

Jag har tänkt mer och mer på att anmäla hela grejen till vilken myndighet man nu än gör sådant till. Det är fan inte okej att ge någon ett cancerbesked när det inte är sant. Och inte nog med det, att sedan låta denna person tro att de har cancer och aldrig kommer kunna få egna barn, det är fan inte okej! Och inte nog med det, att sedan låta denna person tro allt detta i nästan en månad och dessutom över både jul och nyår, det är fan inte okej!!

Någon som vet vart man anmäler??