Älskar vår lille stora Nelson!!  Verkligen så jäklarns glad att vi skaffade honom!!

Som sagt känslig och har feber, kanske i omvänd ordning? Hoppas det är svaret på varför detta plötsliga känslosvall..

Äntligen skulle jag gå till jobbet och vända tillbaka till den väg jag färdades på innan Lucia och det där cancerbeskedet. Jag hade laddat och kände mig taggad. När jag kröp i säng började jag dock frysa igen, tog tempen, feber.. Tänkte: "det går nog över under natten". Det gjorde det inte!! Istället vaknade jag av febern och ledvärken flertalet gånger. Under dygnets tidiga timmar bestämde jag mig därför för att stanna hemma.

Är extremt känslig just nu, gråter för allt möjligt löjligt. Sambon var också hemma från jobbet för den ovälkomna gästens skull, som sedan i fredags härjar våra kroppar. Vi såg Sagan om konungens återkomst halvsovandes i soffan och jag gömde ansiktet i mitt stora dubbelduntäcke flertalet gånger för att komma undan med ett par tårar. Kanske beror känsligheten på febern, kände mig i vilket fall väldigt patetisk där jag låg i en stor dunhög. Det tog mig timmar att tina därunder täcket efter morgonpromenaden med Nelson. När jag väl pallrade mig upp för att ringa ett samtal till kollegan började svetten rinna istället, men jag bestämde mig ändå för att plocka ned alla julgranskulor från granen. Jag är så jävla trött på det där risiga skrället så jag struntade i febern och värken. Sen tog dock energin slut. Så den står fortfarande kvar i hörnet av vardagsrummet över en gigantiskt hög av barr, granjäveln!!

När jag var som mest deppig idag under täcket så tänkte jag på hur orättvist det är att jag först fick cancer, för att sedan få bihållsinflammation vilket jag behövde penicillin för, sedan fick jag två andra diagnoser istället för cancer, förmodad infektion i min livmoder efter vävnadsproverna och för det äter jag nu antibiotika samtidigt som jag nu har influensan. Allt inom loppet av en månad. INTE OKEJ!!! Men som sagt jag trummar in mantrat: "det är i alla fall inte cancer!!".

Jag väntade hela dagen på att min egen läkare skulle höra av sig. Hon skakade till och med hand på att hon skulle höra av sig senast måndag (idag!) efter det att hon begärt ut provresultat och journalnoteringar från KS. Detta så jag ska få förklarat på svenska, och som på KS på latin, vad det är jag har för något och hur stora chanserna är att vad det nu än är som jag har inte utvecklas till cancer. Så jag sitter här och är lite trumpen över att hon aldrig hörde av sig. Börjar seriöst att tvivla på hela läkarkåren! Till råga på all har jag nu varit hemma i fem dagar vilket innebär att jag måste tillbaka till jobbet imorgon och smitta ner mina kollegor med influensa. För jag orkar fan inte gå till min husläkare på andra sidan stan för att få ett jäkla sjukintyg. Jag är trött på det här nu! Jag vill bara vara frisk!!

Så nu när jag skrikit av mig lite.. Återgår jag till slötittandet på TV:n medan sambon lagar ljuvligt doftande renskavsgryta. Lite laga soppa på en spik teknik. Ingen av oss har orkat oss iväg till affären som ligger hela 50m från vår port haha.. Det var dags att bli positiv och jag var på god väg igårkväll kändes det som. Jag fick en känsla av vardag, som jag längtar efter att bara få återgå till allt normalt nu. Jag tänker kräva min vardag tillbaka!!