Det har gått en månad sedan jag fick mitt cancerbesked. Sämsta med denna tiden har varit alla tunga tankar och framtidsprognoser. Bästa har varit alla underbara fina vänner och kollegor som visat sitt stöd på ett helt fantastiskt sätt. Att det nu kanske inte ens är utvecklad cancer är magi!

Min tursiffra verkar fungera helt osannolikt bra för mig!! Jag kommer behöva förlita mig till den fler gånger framöver, så det är skönt att veta att den gör skäl för sitt namn haha

På onsdag behöver jag ytterligare lite av magin när jag ska på den magnetröntgen som förhoppningsvis kommer visa att det verkligen inte är cancer. Håll tummarna!!

Kylan bet tag i kinderna, men det var värt det. Inne bland skogens ljuddämpande snöklädda träd hittade jag ro. Solens låga strålar glimrade mellan tallverken. Nysnö som endast blivit betrampat av harar och klövar. Pratade lite medan vi gick, men mest i tystnad. Det är skönt att gå endast med de knarrande ljuden från skor och tassar som ljudkuliss. Det enda som störde min inre ro var de stötarna av värk i magen och de influensapåverkade fotlederna, men det gick att tänka bort värken. Jag valde varsamt vart jag skulle sätta ner fötterna och mitt sällskap fick ofta vänta in mig, men vi hade ingen brådska.

Nelson sniffade ivrigt omkring i snön. Hittade pinnar att demolera. Tappade fokus, fann en stamm att nosa på. Sprang i förväg. Valde stigar, men kom tillbaka i hög fart när vi valde andra vägar att gå. Dröjde kvar när han fått upp ett spår. Försökte springa mellan husses ben, stannade tvärt, kom inte igenom. Saktade ner farten, spanade runt vardera ben för att sen sätta fart igen. Grävde ner tänderna i tallris som fallit till marken. Gned ryggen mot packisen som gömde sig på sina ställen under centimetrarna av den nyanlända snön. Njöt.

Precis nerkrypen under mitt dubbelduntäcke i soffan. Solen har sjunkit ner bakom horisonten. Färgar den annars blekblå vinterskyn ljusgul och lyser upp de tunna slöjmolnen som blivit kvar efter ett flygplan. Väntar på att få upp värmen igen. Lyssnar på United-Liverpool på sambons dator. Väntar på kaffe..

Det hade varit så mycket lättare att gå vidare om det inte gjorde så förbannat ont i magen. Jag vaknar om nätterna av smärtan, minst fyra gånger, ligger vaken, kan inte somna om, går upp. Sitter och andas in tystheten. Önskar att den försvinner, men det gör den inte. Förbannar värken, funderar på att ta en värktablett, slår bort tanken. Dels för att det inte hjälper fullt ut, ens med morfin, dels för att jag inte kan gå på tabletter varje dag, om det här är något som kommer fortsätta hålla i sig måste jag lära mig leva med värken.

Natten är vacker och gryningen likaså. Himlen byter färg, kylans kristaller formar mönster på balkongens glas. Flaggorna sträcker ut sig i vinden. Granbarren faller. Vovven ser på mig med sina bedjande ögon. Det är inte lätt att vara positiv när man fått influensan, direkt efter ett par veckor med ett cancerbesekd, där en penicillinkur mot bihållsinflammation även avverkats.. Livets ironi, men nu ska jag ta mig kragen. Har ju lovat det. Så idag, när vi äntligen mår lite bättre, ska vi städa och gå en långpromenad med vovven. Även han är ju sjuk. När vi låg här i lördagsmorse och mådde illa både sambon och jag, med spyhinken nära, ja då kräktes vovven. Men dagarna måste bli bättre nu, speciellt som nätterna är en sån lång plåga. Har sett solen gå upp. Idag blir det en bra dag!!