Världens lov slår sin ring,

sin slutna tystnad kring,

de vackra lyckans ting...

Just nu vill jag bara vara. Vara med mig själv, sambon, vovven. Hemma. Läka. Sudda bort alla spår av att ha behövt fira jul och nyår med en ond diagnos. Smälta alla intryck, all smärta. Svänga tillbaka på den väg jag färdades på innan cancerbeskedet. Gå vidare.

Får bara hoppas att livets lunk tar vid när jag är tillbaka på jobbet igen, där jag trivs. Vill bara att allt ska bli som vanligt! Inte mer eller mindre. Som vanligt bara, det räcker långt. För jag trivdes så bra som det var innan. Innan det där samtalet i scoutstugan. Dags att se framåt igen.

Fick inte vara med i cancerklubben längre. Det är lite synonymt med hur det känns just nu. Jag ska vara glad att det inte är cancer, än.. Jag ska vara glad att jag fick behålla min livmoder, en stund till iaf.. Jag ska vara glad att det jag har är mindre malignt, men de vet inte riktigt vad det är.. Så jag passar inte in nånstans just nu.

Att inte veta är min värsta fiende. Psykologen sa det. "Det verkar som att du vill ha fakta, när du får det kommer du kunna förhålla dig bättre till det". Och så är det nog. Jag vill veta med 100% säkerhet. Just nu ältar jag. Det är säkert nån slags del i processen skulle psykologen säga.

Magvärken vägrar ge med sig. Den ilar och blixtrar och har sig. Jag står ut. Nästan. Hur fasiken ska jag kunna fortsätta med mitt liv med den här värken? På måndag ska jag tillbaka till jobbet. Undrar hur ofta jag kommer ligga dubbelvikt över skrivbordet? Jaja, vad är väl en bal på slottet.. Kanske hjälper det med antibiotikakuren jag tar nu. Jag HOPPAS verkligen det!! Men just nu vill jag helst av allt bara passa in någonstans med min ovanliga åkomma och min magvärk som inte passar in på någon diagnos som de kunnat ge mig. Vi människor är inte skapta för att stå utanför. Vi trivs bäst i gemenskapen.