Måste lära mig att vänta. Har aldrig varit någon styrka jag haft. Jag måste leva med att vänta. Vänta till nästa provtagning, nästa röntgen, nästa provsvar.. Fick snabbt en tid för magnetröntgen iaf. Nästa onsdag. Ytterligare något att "se fram emot". Verkligen!!

Krishanteringspsykologen sa att jag kommer vänja mig. De första gångerna kommer vara jobbiga, sen kommer det gå lättare och lättare. Jag ser fram emot det! För att vänta är verkligen inte min grej. Det sägs ju att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, men jag håller inte med. Oavsett vad man väntar på. Tänk vad vi människor skulle kunna göra med våra liv om vi slapp vänta; på bussen, tåget, flyget, båten, på att någon ringer tillbaka, svarar på ett mail, på att komma fram i telefonköer, på att få betala, på att få ta ut pengar, på att komma först i kön, på att få svar på sina senaste cancerprover..

Just nu är det omvända roller hemma för en gång skull. Sambon är sjuk. Hög feber, ont i kroppen och illamående. Var till och med tvungen att hjälpa karln på med strumporna för han frös för mycket för att hämta och sätta på dem själv. Det är verkligen synd om killar som är sjuka haha!! Vi var till vetrinären med Nelson idag också och det visade sig att även han är sjuk. Öroninfektion. Så nu får jag ta hand om mina sjuka killar här hemma. Sambon konstaterade igår att "va skönt att du inte har ont i magen längre!". "Det har jag", svarade jag. "Jag har bara vant mig vid smärtan". Det kanske är det som är melodin. Jag ska bara vänja mig att ta prover några gånger om året och invänta på att svaret är negativt. För det är ju positivt!!