Dagen efter besöket på KS började blytungt. Plötsligt fick jag bråttom iväg till krishanteringspyskologen. Kom några minuter försent eftersom jag glömde gå av vid stationen som jag skulle gått av på. Blev tvungen att åka tillbaka.

Vräkte ur mig allt jag hade inuti mig. Psykologen lyssnade och analyserade. Gav mig lite andra perspektiv. Den hånfulla läkaren på KS skulle ju äntligen få ge någon ett glatt besked och så blev jag inte så glad som hon förväntade sig. Läkarkåren är kända för att hålla varann om ryggen så hon kunde kanske inte säga att hon tyckte att de som tidigare givit mig cancerbeskedet gjort ett stort misstag. Hon tyckte inte jag ska förhasta mig att ta några beslut om sambon. Hon sa att mitt katastroftänkande härör från de tidigare kriserna jag varit med om i mitt liv. De 45 minuterna gick fort som vanligt och vi bokade in en ny tid nästa vecka.

För att få tiden att gå till mötet med gynekologen så åkte jag hem emellan. Sambon hade tagit en dag ledigt till och vi gick ut i skogen med lillvovven. Det var skönt att komma ut och gå. Jag blev snabbt varm, det var tungt att hänga med i mina killars tempo i den kuperade terrängen. Vår klumpiga vovve lyckades få in en riktigt snygg hockeytackling. Båda mina fötter tappade fästet samtidigt och jag landade raklång på en bergsknalle. Sambon tyckte såklart det var väldigt lustigt, men jag är ganska skör just nu så jag började gråta av det lilla.

Mamma mötte upp vid gynekologen. Hon förklarade att det jag har är en typ av myom som liknar polyper och inte ser helt typiska ut för att vara myom. Det är inte cancer, de kan till och med försvinna av sig själva. Men myom kan inte vara maligna, såsom sambon sa att de sagt på KS. Hon sa även att hon under alla sina yrkesverksamma år (hon är närmre sextio) aldrig haft en patient som haft livmodercancer i så ung ålder som mig. Men hon sa också att det som de diagnoserat mig med på KS inte heller är säskilt vanligt och att det är viktigt att hålla detta under uppsikt. Tråkigt nog är min onda mage och alla andra konstiga symtom jag har just nu inte sammankopplade med min nuvarande diagnos. Vi tog ytterligare tester och hon lovade att kontakta KS för att höra sig för om min diagnos och provsvar därifrån.

Jag och mamma gick lättade därifrån, vad som än händer så har jag nu iaf en läkare som kommer tolka provsvar och diagnoser åt mig. En läkare med empati och förståelse för att det är jobbigt att leva med något som inte är cancer men som kan utvecklas till cancer. Jag hoppas såklart att det är en typ av myom som försvinner av sig självt.

Vaknade i en sjöblöt säng. Jag frös samtidigt som svetten bara rann. Magen gjorde sig påmind, pulserande blixtar skickade sina projektiler av smärta upp mot bröstkorgen och över ryggen. Feber? Termometern visade normal temperatur. Jag kröp ner i den blöta sängen igen. Ville bara sova. Vaknade säkert femton gånger, såg snön som dalade ner mot marken i mörkret utanför fönstret. Tankarna fortsatte att snurra. Varför är jag inte glad?? Bestämde mig för att försöka få tid hos min egen gynekolog. Kanske kan hon ge mig några efterlängtade svar på mina nya frågor. Några svar som jag skulle kunna lita på. Ett välbehövligt besök hos krishanteringspsykologen stod redan på schemat efter lunch. Jag undrade hur jag nånsin skulle orka gå upp ur sängen...