Sedan den 21 december har jag har väntat, inte längtat, men fruktat denna dag. Om en timme ska jag träffa läkaren på KS för första gången. Jag ska äntligen få ställa alla frågor som bubblar runt i min hjärna både i vaket och sovande tillstånd. Så håll tummarna för att det går bra nu!! Och eftersom jag idag når mitt första delmål i min kamp mot cancern så valde jag att släppa detta blogginlägg kl 13:00...

Min underbara kollega Yvonne som kom in och tog hand om mig när jag var i chock efter mitt cancerbesked har skickat en del mail till mig under sin julledighet. I ett av mailen skickade hon en film som heter "Det är okej att känna". Den hade hon sett på en chefsdag och visat sina tonåriga barn och nu ville hon dela med sig den till mig. Filmen är skapad av en organisation som heter Ung Cancer och den hjälper unga vuxna som drabbats av cancer.

Jag drog mig lite för att se filmen, men såg den till slut hemma i min ensamhet. Den fick mig på sätt och vis (tror jag) att komma in i en ny fas. Jag grät. Jag hade inte gjort det på flera dagar, och i min värld just nu är flera dagar lika långt som flera år. Så det kändes som jag inte kunnat gråta på en hel evighet. Även om det var jobbigt så var det ändå skönt. Jag kan gråta igen   

"Kära 16-åriga jag, börja inte röka! Det kommer ändå göra lika ont att farmor gått bort, istället kommer du få kämpa mot ett livslångt beroende. Kära 16-åriga jag, vakna upp ur tonårshormonkoman och ta hand om dig själv! Du är värd kärlek och du måste lära älska dig själv för att må bättre..."

Efter jag sett filmen gick jag in på Ung Cancers hemsida och läste. Idag är jag medlem. De förstår vikten av snabba svar. Välkomnandet var varmt och jag deltar aktivt i Stockholm-avdelningens stängda forum på Facebook. Galna Stockholmare heter communityn och bara namnet känns befriande. Det är skönt att inte känna mig ensam (även om jag önskar att föreningen inte borde behöva finnas alls!). För hur många vänner man än har som lyssnar och hejjar på mig i min kamp så känns det ändå som att jag inte vill belasta dem med all min ångest och konstiga tankar. För vissa funderingar är ganska skruvade och det känns som bara någon som är i samma situation kan ta dem på rätt sätt. Hm, rätt sätt, det är inte heller rätt beskrivet. Svårt att förklara .. det är skönt att ha en samtalsvän som "sitter i samma båt" så att säga.

Mina upplevelser av Ung Cancers verksamhet är väldigt positiv. Så om någon undrar vad jag önskar i födelsedagspresent i år så kommer här en bild  

Fler bidrag till Ung Cancers verksamhet hittar ni på deras webshop.