Det finns många förutfattade meningar om cancer och vad en person som har cancer bör och inte bör göra har jag upptäckt. Till exempel får man inte vara ensam, för då tänker man tydligen för mycket och det är inte heller bra för då mår man dåligt. Jag har alltid behövt egentid, det är inget som förändrats bara för att jag är sjuk. Jag är ju fortfarande jag.

Det finns tydligen rätt ord att säga till någon som har cancer, men de rätta orden är svåra att hitta för många. Därför är det bättre att inte säga någonting, för det sårar säkert mindre. Så om någon sitter med ett lexikon med de där "rätta" orden så får ni gärna meddela mig för jag är verkligen nyfien. Jag är nämligen i stort behov av att få höra just de där rätta orden. De skulle göra så mycket större skillnad jämfört med de som inte vågar säga något alls, av ren rädsla för att säga fel ord, och allt bara för att jag har cancer. Det är verkligen en sjukdom som magiskt förändrar en människa och gör att man mår så mycket bättre om man inte säger någonting alls.

Andra saker jag upptäckt är att det skulle gå att komma undan med ganska mycket. För det är ju så synd om någon som har cancer. Visst! Livet är orättvist, det håller jag med om till fullo. Det är dock inte detsamma som att det är mer synd om mig än om andra bara för att jag har cancer. I degens värd behöver inte cancer vara likamed döden. Oddsen för att överleva är högre än någonsin. Frågan är bara med vilka ärr och men för livet, som sjukdomen lämnar efter sig. Den enda som inte köper den självömkande cancersjuka mig är sambon som håller mig på jorden. Vem vet annars vad jag skulle kunna tänkas försöka komma undan med. Att behöva hjälp med saker för att jag fysiskt eller psyksikt inte klarar av det är en sak, men att tycka synd om mig är en helt annan. Skicka mig hellre några omtänksamma ord. All självömkan kan jag stå för själv!

Sedan är det de där två frågorna... Hur mår du? Kan jag göra något för dig? Så på A svarar jag tuggummi och på B så vet jag inte. Frågor jag själv ställt till vänner och personer som gått igenom något jobbigt. Frågor jag säkert kommer fortsätta ställa, för det är de frågorna man ställer till någon i nöd. De kanske ska vara med i lexikonet? Det är absolut inget fel i frågorna och det är helt okej att ställa dem till mig. Det ligger kärlek och omtanke i dessa frågor, men när man hört dem flera gånger om dagen i, flera veckor i sträck och kan förutsätta att man kommer få höra dem i oöverskådlig framtid blir de jobbiga att besvara. För jag undrar vilket svar varje enskild frågeställare vill ha för svar. Orkar den här personen höra hur dåligt jag egentligen mår? Vad vill personen höra? På fråga B har jag aldrig kunna ge något svar. Men nu när sambon sover så kör jag så det ryker; det finns 3 dagars gammal disk, tvätten behöver hoppa i tvättmaskinen och hängas och vikas och flytta in i garderoben, Nelsons pälskompisar och alla dammråttor behöver flytta ut, jag har två stora speglar som borde sitta på väggarna och vara vackra... Så eftersom det är SÅ synd om mig är det helt okej om någon kommer hem och hjälper mig med det. Det är det jag behöver hjälp med. Men det svarade jag ju inte när mamma, vännerna eller chefen frågade idag. För då skulle de ju liksom nästan vara tvungna att säga ja, för jag har ju cancer och då kommer man undan med allt... Eller??

Tröttyrslig släpade jag mig till kontoret. Nickade till flertalet gånger på alla kommunala färdmedel på vägen. Inte ens minusgraderna fick mig att vakna. Massa kramar och omtanke av mina underbara kollegor värmde när jag nådde målet. Var inte hungrig och maten var inte ens god men lyckades ändå trycka i mig den största portionen sedan Luciadagen. Att jobba ger tydligen aptit. Magen protesterade dock och efter lunch kom den där otrevliga smärtan tillbaka. Den som kommit och gått sedan dagen innan jag fick beskedet. Den som gör att jag oroar mig för att cancern spritt sig. Den strålar ut i ryggen och känns som tusen getingstick. Den som läkaren som gav mig beskedet säger inte beror på cancern. Den här gången hoppas jag verkligen att jag kan ta en läkare på orden!

Jag har bestämt mig för att ta den där sjukskrivningen nu. För helt ärligt så kan jag inte koncentrera mig längre än två minuter i taget och då går det inte att jobba. Hur bra för min aptit det än är... Det var först när jag gick mot hissen på väg hemåt som dagens första negativa tankar kom. "Det är sista dagen på kontoret på okänd tid. Nästa gång jag går i den här korridoren och åker den här hissen kommer jag inte ha någon livmoder." Torkade tårarna i snurran ut och förbannade alla tomtar som flyttat in på loftet. Det var cancern som bjöd in dem, men jag tänker kämpa för att få dem vräkta! Så i veckan hoppas jag ha tillräckligt med styrka för att städa undan julen. Det är dags nu. De enda tomtarna jag vill ha kvar är mina favoriter och en och en annan julstrumpa 

Min tomtesamling, nu ska den flytta ner till källaren!!