*** De som inte gillar svordomar ber jag nu artigt att sluta läsa detta inlägg. Ni andra får skylla er själva  ***

Enligt min krishanteringspsykolog så är även ilska en energikälla att hämta kraft ifrån. Jag har alltid fått höra det omvända. Jag blir sällan riktigt arg, men idag blev jag det, på mamma. Avskyr verkligen att bråka med de som står mig nära! Rädslan för att bli lämnad är så stark. Vi redde ut det vi bråkat om och jag hoppas jag klargjorde att jag inte vill ha något tjafs om saker som inte är ett problem. Ilskan jag hade lyckats samla ihop till gav mig iaf ett hälsosamt utbrott på den här jävla skitsjukdomen...

Varför ska just jag behöva oroa mig för om jag kommit i klimakteriet för att min livmoder är full av tumörer?? Jag kommer ju ändå straffas med att aldrig få barn!! Varför ska jag behöva oroa mig för att den jävla cancern spritt sig till skelettet eller lungorna eller något annat vitalt organ?? Jag berättade tidigt om mina symtom för alla gynekologer jag sprungit till genom åren!! Men nej de sa bara "det är helt normalt". Till och med när de tagit ultraljudsbilderna så trodde de inte ens på vad de visade, för jag är ju alldeles för ung för den här cancertypen. Hur F A N kan man bara titta på mitt personnummer och inte ta de faktiska symtomen på allvar!?!?!? Och så en hel del svordomar och ältande till men... Jag är jävligt arg!! Så jag hoppas det ger mig energi att bekämpa den här jävla sjukdomen nu. Det har iaf gjort mig tillfälligt trött.

Så godnatt & cerutt   

Och förlåt för alla svordomar!!

När saker tynger och skaver är det viktigt att ha en ventil. För mig har handbollen varit en ventil sen tioårsåldern. Jag har träffat i stort sett alla mina bästa vänner via handbollen. En annan ventil har varit att skriva. Så det känns skönt att ha tagit upp denna syssla igen. Andra ventiler i mitt liv är sambon, vovven och såklart mina vänner.

Jag har dessvärre upptäckt att folk är rädda att höra av sig till mig. Först kändes det som att folk tror att cancer smittar. Har dock resonerat mig själv tillrätta, tror jag. Jag misstänker nu mer förnuftigt att folk; inte vet vad de ska säga, de tror att de stör, de blir påminda om sin egen dödlighet och blir avskräckta. Så till alla er som känner så: ni stör absolut inte! om jag inte orkar prata så hör jag av mig när jag gör det, alla ord värmer så det finns inget som är fel att säga, det är okej att vara nyfiken och det är helt normalt att vara rädd för döden.

Bara ordet cancer är laddat. Det är ett ord vi förknippar med sjukdom, död, smärta, sorg och saknad. Just nu övar jag på att säga och skriva ordet cancer så mycket jag orkar, så att det inte ska kännas lika laddat varje gång jag säger eller hör ordet. Det som hjälper mig allra mest just nu är faktiskt min blogg. Den befriar mig från mina tankar och funderingar och får tiden att gå. För jag inbilar mig att ha cancer är en ständig väntan. Man väntar på nästa besök hos läkaren, nästa operation, nästa provtagning, nästa provsvar och man väntar på att få höra att man är frisk. Så tiden blir något centralt. Vad gör man med den? Hur får man tiden att gå? Hur får man tiden att stanna?

Idag tänker jag fördriva tiden med att se en allsvensk handbollsmatch. Istället för att betala inträde kan man istället lägga en frivillig peng till Barncancerföreningen. Ett underbart sätt att förena nytta med nöje och samtidigt träffa några i min handbollsfamilj 

Första gången jag träffade hela ledningsgruppen i scoutstugan, där jag fyra månader senare skulle få mitt cancerbesked, så fick vi besök av en skratterapeut. Till en början kändes det löjligt. Att träna på att skratta i grupp? Kändes väldigt hokus pokus, men det var så chefen ville ha det. Han hade testat förrut och sa att det var en utmärkt övning för en ny grupp.

In i stugan under morgonkaffet kom så en rödhårig orkan som skrattade så det smittade av sig. Jag har sällan långt till skratt så jag hade svårt att hålla mig, men kände mig för ny i gruppen för att vara den första att bryta status quo. Kvinnan med det eldfärgade håret inledde sedan sin skrattsession med att dra en del fakta, vilket i sig var väldigt oväntat. Faka om skratt? Hennes knaggliga engelska gjorde gruppen än mer engagerad och en hel del av det hon sa har fastnat. Vi skrattar när vi är glada, rädda, ledsna, arga och chockade. Skratt frigör endorfiner i kroppen som får oss att må bra. Skratt är nyttigt när man är stressad. Att skratta i fem minuter är lika effektivt som att ro i trettio minuter. Det finns olika sorters skratt och i olika delar av världen betyder olika typer av skratt olika saker. Skratt är ett språk.

För att få igång gruppen fick vi sedan gå runt i rummet och härma olika typer av skratt; nervöst, förvånat, välkomnande, falskt och många fler. Det var en förlösande kedjereaktion och snart bubblade alla av skratt. När sessionen var över var vi en del som inte kunde sluta skratta. Hela dagen låg skrattet nära till hands och bubblade ibland upp av bara en blick. Vi tog ett viktigt beslut den dagen. Ett beslut som jag senare på kvällen fick veta hade tagit flera år för tidigare ledningsgrupper att ta. Det gjorde mig övertygad om skrattets kraft.

Så nu när jag går igenom en av de tyngre perioderna i mitt liv är det min förhoppning att jag kan fortsätta att ha skrattet nära. För skrattet är en sann energikälla.