Vaknade ledsen och nedstämd idag. Vet inte om det är vädret eller det faktum att jag inte tog några lyckopiller igår eftersom jag mådde så dåligt och var rädd att få upp dem. Igår var jag trots frekventa toalettbesök ändå på ett glatt humör. Nattpromenaden var härlig och jag kvittrade till sambon om allt möjligt positivt. Så himla fjantig känner jag mig, men samtidigt blir jag lite rädd och måste genast analysera varför jag helt plötsligt är så nere. Förmodligen är det för att jag är så rädd att hamna i det där svarta hålet igen. Den mörka avgrunden som drog mig neråt, som hade mig fast i sitt grepp innan jag förstod att jag var deprimerad och vågade be om hjälp.

Det finns en viss skam att känna att man inte är sig själv riktigt. Att något okänt gör en till någon annan som man inte ens själv känner igen. Själv kommer jag på mig själv med att ständigt motivera varför jag tar de där pillren. För det är ju inte mitt fel, det är den förbannade anti cancerbehandlingen, hormonet som gör mig så instabil. Jag måste liksom skylla det på något för att det ska vara okej för mig att ta min medicin. Något som i sig är lite skrämmande. Inte hade jag väl behövt motivera mig själv att ta medicin mot cancer? Så för första gången har jag fått en inblick i hur det är att leva med det tabu som det faktiskt är att vara psykiskt sjuk. Bara att skriva de där orden psykiskt sjuk får mig att tveka på tangenterna. Ska jag inte använda en omskrivning såsom .. ? Ja såsom vadå?? Och sen paniken när jag inte kan komma på någon annan "finare" eller "bättre" omskrivning. Sjukt!!

Så vad gör man för att linda sina egna tabun? Jag ska gå och ta de där små välgörande pillren nu. Vill inte att mörkret ska få mig i sitt våld igen. Det skrämmer mig ännu mer än några otäcka tabun. Och tur är väl det!!

 

J

27 juni 2013 11:00

Äh, skit i etikett och kämpa på bara!!! :) Styrkekramar

krokii

27 juni 2013 11:14

Will do J! Tack :)


Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...