Att få vara så nära naturen i en vecka har fått mig att undra. Skulle jag njuta mer av livet om jag bodde på landet? Jag har alltid sagt att jag aldrig vill bo på landet. Gjorde ju det från tioårsåldern tills jag fyllde 20 år. Trivdes inte alls med det. Visst det var idylliskt och fantastiskt på sommaren, men vintrarna är långa i det här landet och även om somrarna är underbara så väger de inte upp för resterande mörka månader. Så nej jag vill nog inte bo på landet. Att ha ett torp eller en liten stuga någonstans i obygden skulle dock vara väldigt trevligt. Någonstans att åka på helgerna och semestrar. En plats där man kan andas och pyssla med vad man än känner för utan en massa grannar och trafik. Där endast naturens musik går att höra. Ett utekök att diska vid om somrarna. Några enstaka rabatter att odla blommor och kryddväxter i. Gärna en sjö eller hav i närheten där man kan sitta och låta sig hypnotiseras. En skog där man kan gå långa promenader och låta vovven springa löst.

Vackra vilda blommor. Inget tvunget, bara växer där de vill.

Jag trivs i staden. Tror att drömmen att bo på en mindre ort bara är en hägring. Drömmen går i pastell och kan sen aldrig levas upp till. Så jag tror som sagt att det skulle räcka med något litet och eget någonstans på vischan. En fristad som försätter pulsen i viloläge bara genom att öppna dörren. Ett ställe att varva ned på. Där inget är måste och allt är en njutning.

Tomten skulle kunna få vara mestadels bergig, med högt vilt gräs och otvungna blommor som växer där de själva vill. Lite trämöbler att olja om våren. En veranda med tak att sitta under när regnet droppar. Tvätten skulle få hänga på lina och dra åt sig av den förföriska doften som bara kläder som hängtorkat i det fria kan göra. Jag skulle måla och förbättra där det behövs, snickra lite där det krävs, men det skulle få vara lite charmigt ovårdat. Inget skulle vara perfekt, för mig skulle det vara perfektion.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...