Augusti känns så mycket närmre när jag kommit hem till lägenheten. Hem till post från KS och smärtans hus och en kallelse för att undersöka magen. Får inte äta vanligt på två veckor innan den undersökningen. Kul avslutning på semestern.. Då känns den där nya cellprovtagningen så mycket närmre än jag önskar att den vore. För bra är det ju ärligt att säga att det är med mig. Jag har en sån där härlig missfärgad blödning igen, trots att jag inte ens ska kunna blöda alls med hormonspiralen. Magen har gjort sig påmind även veckan i stugan, men det gick liksom lättare att ignorera värken när man kan sitta och titta ut över Mälaren samtidigt som man hör vindens rassel i skogen och hör fåglarnas läten precis intill. Nu när jag är tillbaka i verkligheten igen känns det mer skärmmande. För mitt beslut att inte operera mig kändes så bra och tryggt. Rätt. Säger tumör specialisten att jag måste så måste jag ju. Till viss del vore det skönt att slippa bestämma själv. Då kan jag aldrig anklaga mig själv för att ha tagit fel beslut. Samtidigt är det ju verkligen en operation jag är livrädd för. Speciellt som läkaren på smärtans hus sagt att jag förmodligen kommer vara en patient som kommer få mer ont än en genomsnittlig patient. Men det är inte så mycket smärtan som oroar utan vad de kanske kan tänkas hitta. Och fem veckors väntan på svar från patologen. Det var inte såhär jag hade föreställt mig hösten. För att det blivit markant bättre när de tar de nya proverna vågar jag inte hoppas på. Visst, slemhinnan har ju blivit tunnare av hormonbehandlingen, men betyder det att allt som växer därinne försvunnit?

Hösten skulle ju bli ny privat flytt, återkoppling till gamla kollegorna i och med jobbflytten, jobb och rehab för att ta mig tillbaka till handbollen. Nu kanske den inte alls blir som jag sett framför mig. Augusti känns helt plötsligt alldeles för nära en osäker framtid. Får göra mitt bästa för att njuta av all tid fram tills dess.

Njuter av utsikten under vår galna långpromenad i området runt stugan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...