Vi begav oss iväg på sista rutten till vårt slutmål. Egentligen skulle vi ju gå hemifrån redan vid två men sambon och vovven somnade i soffan omhållandes varandra. När vi väl började packa blev det ändå ont om tid. Så blir det alltid när vi ska iväg nånstans.. Mer packning än vad vi trodde blev det också. Då glömde vi ändå både sällskapsspel och myggmedel. Något vi skulle komma att ångra när vi kom fram några timmar senare..

Sa jag förresten att det var jag som ansvarade för SL-färden till stugan? Så var det iaf. Som vanligt var jag väldigt fel ute. Sista anslutningen med buss gick enligt mina anteckningar 18.07, vilket var den sista bussen till stugan för dagen. Så att vi kom dit i tid var viktigt. Det visade sig dock att bussen i själva verket gick 17.37 Ganska stor tidsskillnad, men med en stor mått tur, eller som sambon uttryckte det "en passning direkt i mål", och det faktum att vi ändå var ute i god tid, så hann vi faktiskt. Jag sprang sista biten mot bussen i uppförsbacke med dramaten och en påse kol i ena handen. En ryggsäck och sambons datorväska studsandes mot höften. I den fria handen viftade jag frenetiskt med mitt blåa SL-kort. Chauffören såg mig och väntade in oss. 20 meter efter mig kom sambon med sin 80-liters ryggsäck, packad till bredden, grillen i ena handen och i andra handen vovven och en Konsumkasse.

Bussen var nästan tom, sånär som på en äldre dam, också hon med en dramaten. Att vi var ute på landet märktes nu på den ojäktade busschauffören och den trevliga damen. De pratade glatt med oss och hjälpte oss att hoppa av vid rätt hållplats. Vi kunde pusta ut, men det var verkligen stolpe in.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...