Jag var faktiskt lite nervös inför deras ankomst, men så var de plötsligt här igen. Sambon glad och kärleksfull. Vovven tjock och trött av alla mediciner han går på. Stackars "lilla" underbara Nelson.. Hans vänstra öra har blivit rakat och det är alldeles sårigt i ytterörat, MEN i övrigt börjar öronen se ut som de borde. Jag håller tummarna för allt jag är värd att det vänder nu, så hans öron blir helt bra igen. Men ack vilken tjockis jag fick hem. Blir många långa promenader i högt tempo och inte en endaste matbit utöver hans vaniga mat. Märks att han varit rejält sjuk, han är inte alls samma alerta hund som åkte iväg till Tjörn. Och han hatar verkligen sin medicin. Så vi måste gömma den i leverpastej och annat gott så han äter upp den. Inte konstigt han blivit fet.. Vila och mer godis är ju inte direkt nån vidare bra kombination.

Vi får nog ta det lite lugnt nu i början när han fortfarande går på medicin. Han kissar mer och med svag stråle, är matt och de extra kilona ja de kunde inte kommit mer olägligt. Så fler halvlånga promenader till en början kanske. Så att han sakta med säkert får upp orken igen. Usch, det värker verkligen i mitt hjärta nu när jag förstår hur sjuk han måste ha varit. För nu säger de att han mår mycket mycket bättre och då märker jag ändå en stor skillnad. Jag är ju lite hönsig också, så jag oroar mig såklart för honom. Han har ju stulit mitt hjärta vår underbara Nelson. Men nu är han hemma där han ska vara. Flocken är samlad och hittills har vi haft det riktigt bra tillsammans. Jag hoppas det håller i sig!!

Ska bli så mysigt att få mysa med min lilla sjukling inatt. Just nu ligger han och pustar ut ute på balkongen efter en lite längre kvällspromenad bitvis i ganska högt tempo. Jag som har feber borde väl inte, men jag får så mycket inspiration från minälskade vovve. Kan inte låte bli. Så imorgon ska jag ta några alvedon och gå till jobbet. Har en hel del måsten sista dagen innan semestern. Bara att köra in i kaklet!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...