Man vet att man är beroende när man så fort man hittar sitt gift blir så sugen att man övervägar att fuska. Bara idag. Bara för den här gången. Jag är ju så ledsen.. Ingen behöver få veta! Så kommer skammen. Men jag kommer ju veta. Och skulden. Hur kan jag vara så svag?

Det var igår när jag var i vårt gymrum som jag såg det. Liggandes på de höga garderoberna är det där vitgröna paketet med cigaretter. Det är sambons, som han fick gömma när jag slutade. Han röker egentligen inte. Det händer några gånger om året och därför har han alltid ett paket hemma. Det tar ju aldrig slut! Förutom när jag rökte.. Ooops! Men nu får han ha sina cigaretter ifred. Jag var ledsen och nere igår och det var några minuter då det var nära att jag klättrade upp och stal en cigg ur paketet. MEN jag gjorde inte det!! Det ni, jag gjorde inte det. Och jag är stolt. För jag tog inte ens ett tuggummi och jag föll ändå inte för mitt beroende. Jag höll det jag lovat till mig själv. Det är stort!!

Behöver nu för tiden påminna mig själv om att jag slutat då och då. Inte för att jag fuskar som sagt, utan för att jag de flesta dagarna inte ens tänker på att jag slutat både med snus och cigaretter. Hur otroligt är inte det. Nyper mig lite i armen och klappar mig själv på axeln. Fan vad jag är bra!! Och när jag sitter här och svämmar över av stolthet så kommer jag att tänka när jag satt där hos narkosläkaren på KS. Han frågade om jag är rökare och jag svarade: "Inte längre! Jag slutade 1 mars. Jag brukade både snusa och röka". Hans reaktion var genuin. "Fy fan vad starkt!! Det kan inte vara lätt när man går igenom det som du går igenom". Jag blev glad och lite generad. Är det en sån big deal? tänkte jag. "Man får ju en helt annan motivation när man får ett cancerbesked", svarade jag för att skylla på något. Jag har ju slutat och börjat så många gånger förrut. För jag litar inte riktigt på min egen styrka. Det kanske jag ska göra?

En annan händelse jag kommer tänka på är när jag var på väg hem från smärtans hus för första gången och jag ringde mamma för att rapportera. Jag hade ont och andades sådär som kuratorn och sjukgymnasten sagt jag ska göra för att kroppen ska smärtlindra sig själv lite grann. Djupa andetag som ska trigga kroppens eget smärtlindringssystem. Precis som vid förlossningar. Jag slog mig precis ned på sätet i bussen och andades kanske till lite extra eftersom det kan göra mera ont. Då frågade mamma: "Röker du?". Jag blev blixtrande arg på en millisekund. Att jag blev arg istället för att som tidigare gå i försvarsställning tror jag var en högst hälsosam reaktion. För jag vill inte röka igen och jag tänker inte göra det. Andra gånger jag slutat så har jag gjort det för att någon annan velat det. Det har varit allt från förtäckta hot till mutor. Men inte en endaste gång har jag haft en genuin vilja att sluta. Tills nu.

Finns så mycket att skriva om mitt beroende till nikotin. Jag föll inte för något grupptryck när jag började. Jag började ganska sent att röka. Eller alltså, de vänner jag umgicks med hade rökt sedan "länge" när jag väl bestämde mig för att börja. Bestämde mig ja. För det var precis det jag gjorde. Min farmor hade precis dött i sviterna av en hjärnblödning vilket i sin tur satte igång en kedjereaktion av smärta i min kropp. Och smärtan kopplades till övergreppen när jag var liten. Mardrömmarna kom tillbaka. Jag började förstå att de ville säga mig något. Att det jag varit med om faktiskt hänt. På riktigt. Så jag bestämde mig för att börja röka. Jag kommer till och med ihåg det första paketet cigg jag köpte och rökte upp. Det var ett litet paket Marlboro som jag köpte på Statoil vid skolan. Ja jag är så gammal! Det fanns inte någon åldersgräns på tobak och det såldes fortfarande små paket cigaretter.

Ja rökte den där första cigaretten på en innergård bredvid skolan. Jag gjorde det själv. Skämdes. Och första månaderna fick jag smygröka för mina rökande vänner. De såg mig som en icke-rökare och var på något sätt stolta över det. Jag började för att jag var less på livet. Detta var i min hormonstinna tonårsvärld mitt sätt att långsamt ta död på smärtan i min själ och på mig själv, och jag fastnade redan på första blosset. Tyckte och tycker fortfarande att det smakar gott. Det luktar inte gott, vilket jag verkligen blivit varse de senaste månaderna, men jag har fortfarande den goda smaken i minnet. Många tänker säkert att hur fan kan hon tycka att det smakar gott?!?!? Men jag gör det, och jag har som sagt gjort det sedan jag tog det där första blosset. Och det är också min stora svaghet nu när jag slutat. Det och att jag alltid röker när jag är ledsen. För just nu är jag som bekant ledsen. Så ja, jag är stolt att jag slutat. För det är fan inte lätt att ha ett beroendets begär som ständigt skyltar med sin djävulska frestelse..

 

Karin

13 juni 2013 23:29

Haha, jag kommer ocksa ihag min forsta cigarett och att jag tyckte den smakade gott. Det blev liksom en san motsattning mot vad alla sa, att det var sa ACKLIGT det dar med cigaretter. Minns forvaningen. Och jag minns en mycket senare diskussion pa universitetet med nagra kursare som var ganska mycket yngre, som inte trodde mig nar jag sa att det inte fanns nan aldersgrans pa cigaretter tidigare. Att man bara kunde knalla in pa macken nar man var 13 och kopa ett paket. Ett LITET paket. :)

Jag onskar jag kunde vara hos dig och ge dig en stor stor kram. Hoppas semestern blir fin. Det ar ju sallan de helt lever upp till forvantningarna, men hoppas din gor det! Det ar du vard.

http://karinmittilivet.wordpress.com

krokii

13 juni 2013 23:34

Nä tänk att man är så gammal numer att folk inte fattar att det när vi växte upp inte var nån åldersgräns alls på cigg.. Tror dock inte att det var så många år sedan som de små paketen slutade säljas.

Tack Karin! Det hoppas jag med. Och jag förstår att den kanske inte kommer motsvara alla stora förväntningar, men jag hoppas ändå. Tycker lite jag är värd det.

Hoppas alla era events varit roliga. Har sett lite bilder och ni verkar haft det bra :)

Kram!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...