Vaknade snuvig och hostig med en lätt huvudvärk som trycker över pannan. Ont i halsen har jag också. Det första jag tänkte är att jag inte kan stanna hemma. Har så mycket saker jag måste vara klar med på jobbet senast imorgon. Påminner mig om att jag egentligen är sjukskriven 100% och pressar mig själv extremt tufft just nu, men känslan av skuld vill inte ge sig. Så jag jobbar hemifrån. Hoppas på att bocka av en hel del under dagen. Imorgon MÅSTE jag ju till kontoret. Det är sista dagen innan semestern och jag har både lådor att packa och sjukskrivningspapper som ligger i högen att göra innan jag får ledigt. Överväger att skippa sjukgymnastiken idag också. Vad tjänar den till? Jag har 0 motivation just nu. Inte gjort en enda övning. Skyller på att jag är väldigt trött och deprimerad. Säkert bara bortförklaringar. Vart kan man köpa energi nånstans? Skulle behöva sisådär ett kilo, att användas vid behov efter eget tycke. Att strö över rumpan när den växt fast i soffan när jag inte jobbar.

Idag kommer mina två killar hem. De har varit ifrån mig nästan totalt i tre veckor nu. Jag vet inte om jag fått något perspektiv. Känner mer ångest över förhållandet som inte fungerar som jag vill. Som jag behöver. Är för orkeslös och feg och som sagt deprimerad för att ta ställning. I augusti har vi varit tillsammans i fem år. Det är så laddat att avsluta något som varit så bra en gång. Man önskar att det på något magiskt vis ska bli lika bra igen. Bara av att skriva dessa ord får jag den där hissnande känslan i bröstet. Som att man faller och det kittlas i magen, bara det att känslan sitter över bröstet. Den där känslan av panik, förnekelse, nedstämdhet, sorg. Kanske är det mitt brustna hjärta?

Idag kommer iaf mina två killar hem, och jag önskar jag kunde ta emot dem med öppna armar utan oro. Men verkligeheten är en helt annan, och även om jag skriver om den här så blundar jag för den i mitt dagliga liv. Jag älskar min sambo! Jag älskar min fina underbara vovve! Jag vill inte mista någon utav dem. Så är det bara. Är beredd att kämpa för mina kärlekar och jag hoppas att de är beredda att göra detsamma för mig. Men helt ärligt så vet jag inte det, heller..

Vägen ligger framför mig, men jag vet inte vad som lurar runt nästa kurva.. Det stör mig!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...