Jag har skrivit om dem förr. Dessa fantastiska människor som utstrålar energi så stark att man själv dras med i det positiva jordskredet. En sådan person är min absolut äldsta barndomsvän. Hon är glad, energisk, naiv och underbar! Ikväll hade vi bestämt att vi skulle äta middag. Vi hamnade på Charles Dickens barnhemspojkes pub. Det blev en hemlagad hamburgare med rekommenderad öl och vi pratade så jag blev tillfälligt hes. Och när jag satt där och hörde oss prata med ivrig ingivelse så kom jag på mig själv att tänka hur glad detta samtal och denna vänskap gör mig. Att jag kan uppskatta dagen som varit, trots att jag är så trött att jag stundtals gäspat så tårarna runnit. Kanske är det detta "cancern" gett mig? Den har gett mig möjligheten att uppskatta det lilla i vardagen. För även om dagen inte varit särskilt märkvärdig så har den bjudit på spänning, två extremt intressanta möten i samtal med vänner och kollegor emellan, och den gav mig även lite självförtroende på jobbet. Kanske famlar jag efter strån, men jag hoppas att cancern äntligen givit något tillbaka, efter det halvår den stulit från mig.

Yesterday is history.

Tomorrow is a mystery.

Today? Today is a gift.

That's why we call it the present.

Min barndomsvän gav mitt handgjorda armband en komplimang. Jag påpekade genast att det är trasigt och att jag är lite ledsen att det håller på att gå sönder. Jag fick det ju av en tacksam burmesisk kvinna på stranden i Thailand. Jag hade just köpt en massa vackra handgjorda armband av henne och hon ville visa att hon uppskattade att jag gjort hennes dag, eller kanske rent utav månad. Så jag var lite orolig berättade jag. Det är ju mitt lyckoarmband! Vad händer när det gå sönder? Kommer jag få veta att NU har du garanterat cancer?!? Jag är ju lite vidskeplig.. Min barndomsvän hade en helt annan syn på detta. Hon tyckte istället att jag ska se fram emot ögonblicket som armbandet gå sönder. Då kommer det hända något bra! Så olika man kan välja att se på saker och ting. Dessa två poler behöver varandra, men ibland önskar jag att jag kan vara lite mer som min barndomsvän. Så där befriad att alltid tro det bästa, att alltid kunna vända på allt till något positivt. En positivismens drottning.

Min barndomsvän berättade också om hunden hon och hennes kille hittat på den där tropiska ön han bygger ett hus på. En unghund som liknade mitt eget hjärta. Han var så skygg och svag när de upptäckte honom. De gav honom mat och han åt som besatt. När han ätit sig mätt över några dagar började han gömma maten i sanden under en båt. Han sprarade för sämre dagar. En så ung liten vovve som behövde lära sig överlevnadens hårda läxor innan han ens förmodligen fyllt 1 år. De kallar honom "Lucky", berättade min vän, för han får mer mat än vissa arbetande människor på denna fattiga ö. Svårt att ta in. Både att hundar lämnas åt sitt öde och att människor är så fattiga att de inte har råd att äta varje dag. Det skär i mitt hjärta!! Och min vän lovade att hon ska göra allt hon kan för att vovven ska överleva. Världen är så grym och jag längtar ännu mer till torsdag då min älskade Nelson kommer hem igen. I helgen ska jag hålla om honom, bada honom, borsta och gå promenader med honom. Mysa.

Nelson var bara 4 månader på bilden ovan. Det skär i hjärtat att han skulle bo ute i det vilda, utan mat eller vatten, i värmen, utan någon som helst trygghet eller kärlek. Hoppas Lucky charmar sig in ett kärleksfullt hem på ön!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...