Igår natt kom han hem från tjänsteresan. Visste ju inte vad han ville, men något har hänt medan han var borta. Det började med att jag lät honom vara den som smsade mig. Det gjorde att han till och med var lite nyfiken på vad jag gjorde här hemma. Så stod han där i dörren med resväskan i handen och med ett solbrunt ansikte. Glad. Ville ha både kram och puss. Tonen var vuxnare samtalet vänligt. Jag lät honom hela tiden leda. Så han berättade om resan, kulturen, maten, landet och vädret. Och han berättade hur rädd han blivit när personen han assisterade slog i huvudet och handlöst föll i vattnet. Hur många tankar som snurrat i hans huvud när han såg personen ligga och flyta i poolen med ansiktet nedåt. När han satte fart för att komma till undsättning gjorde han det i tron att det redan var för sent. Att personen som flöt omkring med ansiktet nedåt redan var död. Han föreställde sig hur det skulle kännas att behöva åka hem med personen han ansvarade för i en kista samtidigt som han själv blev anklagad för personens död och blev av med sitt jobb. Hur rädd han var när han drog upp personen ur vattnet och denne bara hängde helt lealöst i hans armar. Jag lyssnade intensivt och blev tagen av de hemska minuter som gick tills de kunde börja tro att det skulle sluta bra. Trots allt. För hans kollega som också fanns vid poolen, hon blev som förstenad. Vågade inte agera och stod bara stilla på skakiga ben tills sambon fått igång personen som flytit runt livlös i poolen. Det är det som är skillnaden på liv och död. Det är dem som agerar istället för att frysa fast som räddar liv. Som skulle ha en betydligt större chans att själva överleva i en på liv-och-död-situation. Sambon är en sån som agerar. Och kanske var det detta som fick honom att tänka efter lite. För han kom hem med kärlek. Ville pussa på mig innan han somnade. Ville ha mig nära. Och idag har hans händer hela dagen trevat efter mina. Ibland behöver man kanske komma ifrån varann för att kunna komma nära igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...