Igår var jag totalt osocial, idag är jag grinig och trött. Låg på soffan och körde filmmaraton, gick inte ens utanför dörren, trots det fina vädret utanför fönstret. Jag drog för gardinerna och valde att tina saker från frysen istället för att orka gå och handla något att äta. Vitlöksbröd och räkor. Utanför de gardinskymda fönstren pågick nationaldagsfirandet för fullt. Hade ingen lust. På något sätt var det ändå ganska befriande att "bara" vara.

Pallrade mig iväg till jobbet idag med, om än sent. Hade ont redan innan jag klev ur sängen. Blixtarna avlöste varandra och höll mig fången. När jag äntligen tagit mig in i duschen ringde det på dörren. Utanför väntade fastighetsskötaren. Jag har försökt få honom att fixa några grejer sedan i december förra året. Så när han nu äntligen stod där utanför var det bara att dra på sig sambons jättestora badrock och söla vatten över golvet hela vägen ut i hallen. Dryg var han också. Bättre start på dagen kan man ha.

Den tråkiga stämningen satte sig som en tumör på humöret. Huvudet var inte heller med. Gjorde en massa konstiga missar idag på jobbet. Läste inte tillräckligt noggrant, var inte tillräckligt vaken och besvärade kollegan för saker jag inte fick pli på. Som tur är verkar kollegan ha ett tålamod med mig. Själv skäms jag. Pratade med chefen och kom åter igen på mig själv med att skämmas. Det känns nästan som att det skulle vara så otroligt att jag inte lyckats få en diagnos att folk måste tro att jag ljuger. Att folk liksom inte ska tro på mig. Så jag skäms faktiskt. Ibland känns det nästan som att det är mitt fel att jag inte fått en diagnos. Ännu jobbigare blir det att fylla i papper till F-kassan. Vad är du för sjuk eller vilken diagnos har du fått som gör att du inte kan jobba? Ja alltså de vet inte om jag har cancer, nu har jag inte vetat i ett halvår. Jag har buksmärtor. De kommer och går och ingen vet vad det är heller. Jäkligt lätt att fylla i de där raderna.. MEN nu är det gjort iaf. Igen. Får se om jag får några pengar efter att tumör specialisten rört till det så jävligt med min sjukskrivning att jag knappt vet hur jag ska förklara hur det blivit som det blivit. Först halvtidssjukskrivning och sedan i efterhand heltid, men så har jag jobbat också, vilket ställer till det. Helt avigt.

I samtalet med chefen fick jag känslan att tålamodet är slut nu. Han förstår att jag måste prioritera min hälsa. Måste gå på sjukgymnastik, KBT, vidare provtagningar och nu ska jag även påbörja en utredning av magen. Varför det "blixtrar". Men jag har ingen förhoppning om att få något svar där heller. Läkaren på smärtans hus sa till och med att det väldigt ofta är omöjligt att diagnostisera buksmärtor. Men något fel är det. Igår blödde det helt oprovocerat. Inte normalt! Åter till chefen och min känsla av att tålamodet börjar tryta. Vi kom iaf överens om att se hur det går efter min semester. Fungerar det inte måste vi låna in hjälp som kan hjälpa till med mer avancerade uppgifter. Dessutom kanske min jobbroll ska göras om så att man ingår i en "admin pool" och isf får jag en ny chef, dvs assistenten ovanför mig. Kände mitt mod sjunka. På något sätt lyckades jag dock få upp arbetsångan mot kvällen och jag gick inte från kontoret för efter klockan 19. På vägen hem pratade jag kort med Doran. Verkar nu kanske till och med som att vi inte kommer kunna ses alls. Och inatt kommer sambon hem. Själv känner jag mig bara totalt avdomnad. Trött.

 

Johanna S

10 juni 2013 08:51

Du är stark! Det kommer bli bra! Det viktigaste är att du orkar - inget dåligt samvete! Och du har resten av livet på dig att göra karriär! Massa kramar

krokii

10 juni 2013 21:12

Tack!! :) Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...