Gick ganska bra på konferensen idag även om jag fick åka hem med en jäkla värk. Det var kul att vara med igen. Att vara en i gänget igen. Det är viktigt. Men när jag satt där på eftermiddagen och värken började göra sig påmind och ögonen inte ville något annat än att slå igen butiken så kom den där hemska känslan över mig. Tänk att det hunnit gå nästan ett halvår sedan jag fick cancerbeskedet i den här stugan. I det där lilla grupprummet precis bredvid hallen. Hur de andra i ledningsgruppen måste reagerat när jag springer ut för att stänga av min telefon som ringde argt i min jackficka, för att sedan falla ihop på golvet i chock, gråtandes. Måste varit en så konstig känsla för dem. Jag var så chockad att jag inte riktigt var med längre. Och av alla höga chefer skickade de ut en fantastisk kvinna. Som vi efter dagens learning session fått veta är väldigt "gul" enligt en sådan där personlighetsanalys. Gul = relations orienterad. Med tanke på hur många "röda" chefer vi har i gruppen var det verkligen ett lyckodrag att det blev just hon som de skickade ut till min undsättning. Röd = resultat orienterad. Hon fick mig att börja andas igen och pratade med mig tills jag kunde säga sammanhängande meningar igen. Idag när jag satt där med värken gryendes i magen så kom tårarna. Gömde dem i handen. Tänk vad jag gick igenom där i rummet jag nu undviker som pesten. Tänk att det gått så lång tid sedan dess. Jag har fortfarande inte kommit fram till slutet av den resan jag kastades iväg på då. Undrar fortfarande vart den ska sluta.. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...