Nånstans i landet lagom funderar jag på att lägga locket på. Tydligen får jag inte ens bli irriterad på att Robben filmar, i mitt tycke för ofta för att det ska vara sportsligt.

- Du är så arg jämnt!!

Och ja, det sägs att jag är rätt arg just nu. Men absolut inte jämnt. Och än sen då? Låt mig vara det då! Tycker lite jag har rätten på min sida efter 164 dagar utan diagnos och ett antiklimax i torsdags utan dess like. Visst, jag var arg innan och jag är arg nu. Men som sagt, jag tycker det borde vara okej för mig att lufta mina känslor efter 164 dagar inskriven i ett sjukvårdssystem som inte fungerar som det borde. Så även om jag hört att jag är arg från både kollegan, kuratorn, vänner och nu sambon, så undrar jag om det är så fel. Alla som påpekat att jag är arg har inte gjort det på ett negativt sätt. Det har gjorts med oro, för när jag mår som jag borde är jag en jävligt glad skit. Det har sagts som ett konstaterande, och det har gjorts frågande.

Även om det nu inte är cancer så är det ingen som kan bevisa motsatsen, tyvärr. Och den första broschyr jag läste i väntrummet utanför det UFF-luktande cancerrummet på KS sa att anhöriga kan räkna med att känslorna svallar för nån som fått ett cancerbesked. Nu är det ju så att jag fått utstå en tortyrlik väntan på att inte få nåt besked alls, och jag är arg. För man orkar inte hur länge som helst och helst av allt vill jag bara somna och vakna till en normal vardag. Jag vill inte veta av det här som pågår. Jag vill inte tvingas ta ett beslut, under de här omständigheterna, utan riktiga fakta som grund. Jag vill inte!!

Så ja. Jag är arg. Nåt problem med det?!?!?

Om jag skulle bli galet arg, som Jack Nicholsons karaktär i 'The Shining', då får Ni gärna slå mig hårt i huvudet ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...