Surfade runt lite och så plötsligt såg jag Ung Cancers nya kampanj: Lämna mig inte! Och gud vad jag kände igen mig i det budskap de försöker förmedla. För det spelar liksom ingen roll om jag har cancer eller inte, att läkarna inte kan säga med säkerhet är minst lika jobbigt som när de sa att jag definitivt har cancer. Tror alla som gått igenom något riktigt svårt kan känna igen sig i detta budskap. Så tänk på det du som är familj, nära släkting, vän, bekant eller arbetskamrat med en person som drabbats at ett svårt besked; kliv fram, var inte blyg, vet du inte vad du ska säga så börja med ett 'hej', radera inte personen från FB, bli inte tyst och titta in i väggen när ni passerar varandra i korridoren på jobbet, sluta inte ringa eller höra av dig. Sträck ut en hand, ett öra, en axel eller kram till den här personen. För den gamla klyschan "så lite betyder så mycket" gäller verkligen i dessa situationer. Ett 'hej' på FB en sen kväll kan betyda att personen går och lägger sig med ett leende på läpparna istället för med tårar kinderna, det har jag själv nyligen erfarit.

Till alla Er som inte vågar och istället flyr den person som mest behöver det: tänk på att Ni också kan drabbas av cancer, dödsfall i familjen eller andra tråkigheter. Risken att just Du får cancer är 30%. Så stanna upp lite och tänk på hur Du skulle vilja att din omgivning reagerade; vill du att alla ska undvika dig eller vill du att folk ser dig i ögonen? Vill du att folk slutar ringa dig och säger upp er bekantskap i tysthet, eller vill du att dina vänner svarar när du ringer och ger dig goda rår när du som mest behöver det? Valet är Ditt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...