Vi ges alla samma blanka ark att skapa våra livsverk på. Somliga behöver mörkare färger för att måla sin barndom än andra. För somliga är förutsättningarna sämre än för andra. Som sagt: Livet är inte rättvist! Jag har trots en jävligt tuff uppväxt i förorten och utan akademiskt utbildade föräldrar ändå lyckats ta mig någonstans. Jag har fått kämpa och slita för att nå hit där jag är nu. Trots alla år av hårt slit har jag nu när jag är här ändå inte nått dit mina drömmar ville ta mig. För livet blir inte alltid som man tänkt sig. Så även om jag slitit för att i många år ens orka gå till skolan, så lyckades jag ta mig hela vägen till Australien för att få skriva en magisterexamen i journalistik. Jag lyckades bana väg till ett jobb som jag stormtrivs med där kollegorna är helt fantastiska!

Är det något jag ångrar så är det att jag tog hjälp så sent i livet. Det hann gå hela 20 år innan jag satte mig på soffan hos en själavårdare och började vandra den långa vägen mot självläkning. Över tre år skulle det visa sig ta. Oftast med besök så ofta såsom en gång i veckan, ibland mer. Själva läkandet var ingen fest den heller. Det är inte kul att djupdyka i minnen och känslor som försätter din kropp i fullständig panikartad chock.. Men jag gjorde det (!!) för att få förmånen att må bättre senare i livet. Jag brukade komma hem som en urkramad kökstrasa efter de där besöken varje vecka och jag somnade ofta innan klockan ens slagit middagsdags, för att inte vakna förrän morgonen därpå. Men trots min tuffa start i livet har jag valt att göra något med mitt liv. Jag lade mig inte platt på marken och gav upp, även om jag många gånger fick kämpa för att inte avsluta det i förtid.

Tror jag var 9 år när jag funderade på att lämna in handduken för första gången. Mitt mantra var att jag iaf skulle fylla 16 innan jag tog farväl. Istället var det då jag bestämde mig för att överleva livet. Så jag berättade för mina föräldrar för första gången. Det slutade inte riktigt heller som jag tänkt mig. De trodde mig helt enkelt inte, och det är, och kommer nog förbli, den mest förkrossande stunden i mitt liv. Mamma visade sig dock bara ha fått en smärre chock, men pappa trodde mig aldrig och därför skiljde de sig fyra år senare. Det är också därför jag inte har nån vidare kontakt med min pappa idag heller. Men nog om det!

Som sagt..  Jag har trots alla svårigheter i mitt liv tagit mig dit jag vill. Jag valde att släpa min rumpa till skolan, trots att jag uppvisade stress symtom redan på dagis med halsbränna och senare även magkatarr. Jag pulsade i knähög snö till bussen en kilometer för att ta mig till skolan när vi bodde på landet, trots att jag kanske inte sovit mer än några få timmar. Men trots att livet varit tufft har jag inte skyllt det på någon annan. Jag har inte gått ut och satt eld på andras bilar om nätterna för det. Jag har inte kastat stenar som kan döda eller skada bara för att jag inte fick någon egentlig hjälp förrän i vuxen ålder. Visst har handbollen räddat mig från mycket, men det var ju också ett val som jag gjorde.

Så nej! Att förorten brinner och de som sätter eld på den skyller det dom själva ställer till med på andra, det håller inte. Alla gör vi våra egna val här i livet. Det är trist att så många just nu valt att lägga sig ner och ge upp kampen för det de säger sig vilja uppnå. För tror de seriöst att de kommer tjäna någonting på dessa upplopp? Det enda de kommer lyckas uppnå är att få andras förakt. Människor som inte vet något om hur underbar förorten faktiskt kan vara kommer bli ännu räddare för att sätta sin fot där. Företag kommer välja att flytta. Bilden av förorten som brinner kommer ge en än mer negativ klang till ordet: förort. Som om det inte var tillräckligt dåligt innan? Jag kämpade också för ungdomsgårdar som lades ned, men jag kämpade samtidigt för bra betyg. Jag hade också dåliga lärare som i vissa fall var riktigt otrevliga att ha att göra med. Som min klassföreståndare i mellanstadiet som mobbade mig. Jag var för frispråkig och gjorde hyss, men nej det gav inte henne rätten att slå mig, även fastän hon tog sig den.

Allt skit som hände under mina uppväxtår gjorde mig starkare. Fick mig att kämpa ännu hårdare för att nå mina drömmars mål. Nu när jag inte nått mitt mål skyller jag inte mina spruckna journalistdrömmar på andra. Det var någonstans på vägen mitt val. Jag tog av i fel korsning och livet tog mig någon annanstans bara.

Ät livet, annars äter livet dig! sa min svenska C lärare till mig när jag tog studenten. Det är min uppmaning till alla de ungdomar och vuxna som nu skyller stenarna de kastar och bränderna de startar på andra. Ställ er upp och stå för det ni gör! Och gör något för att ta er dit ni vill istället. Sluta bete er som trotsiga treåringar som inte lärt sig rätt eller fel och vägrar sluta skrika tills de får som de vill. Livet är tufft, men det är bara Ni själva som kan göra något bra med ert liv. Så gör det för fan!!

Bland allt ovett som skrivits de senaste dagarna hittade jag en nyanserad artikel om händelserna i Husby och våra andra brinnande förorter. Artikeln hittar du här.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...