När man tycker att livet är som mörkast tänds så plötsligt ljuset av en vän. Ett mail och ett 'Hej' på FB-chatten och lite syre tillsammans med en livlina har plötsligt hittat vägen fram till mig. Blev både rörd och glad. Tänk vilka fina vänner jag har! Mailet från en lagkompis som "bara" ville säga att hon följer min blogg och uppskattar mina ord. Chattanropet från en gammal gymnasievän, och en massa ord senare, efter att jag försökt snabbspola mig förbi "artighetsfraserna" om min sjukdom, kom vi så äntligen till de roliga sakerna, som fick mig att skratta bort tårarna. Min kära vän från gymnasietiden som blivit mamma och flyttat till England. Vi har alltid varit väldigt olika, men hittade varann på något sätt ändå. Vi har till och med av andra ansetts vara de två från klassen som man minst kunde ana skulle fortsätta hålla kontakten så som vi gjort. Lite kul att man alltid ska behöva "chocka" människor haha..

Finns många historier att berätta om min käre gamle gymnasievän. Den bästa är ändå då jag skickade iväg henne ensam till Israel. Något år eller möjligtvis månader efter vi tagit studenten fick jag nämligen för mig att jag skulle åka till en kibbutz och jobba. Mest för att kunna komma iväg billigt och enkelt på äventyr, vilket jag var sugen på. Men så tänkte jag, vore det inte bra att dra med sig någon man känner. Någon som gillar äventyr precis som mig och som kan hålla en i handen om jag hamnar i trubbel. Så vem utav mina vänner var mest "kibbutzig", tänkte jag. Då dök genast min gamle gymnasie väns ansikte upp i mitt huvud. Hon var en sån där vänstertjej, tuff som tusan, feminist javisst och en prilla under läppen. En brud som inte bangar för lite skit under naglarna. Som inte bangar för spritfyllda historieberättande nätter under stjärnorna. En tjej med skin på näsan och svar på tal. Så jag letade upp hennes nummer och slog henne en pling. Hon tackade genast ja, såklart! Men så damp det ner ett oväntat brev hemma. Jag hade blivit antagen till Poppius Journalistskola. Jag hade ju bara skickat iväg en ansökan på måfå, hade ju fått berättat för mig att man måste ansöka hur många gånger som helst för att komma in. Att jag förmodligen skulle vara närmre 30 än som jag var då, på pricken 20 år. Men det där brevet som damp ner sa något annat. Jag hade kommit in. Mot alla odds. Så jag ringde min vän och berättade. Sa att jag inte kunde tacka nej. Tror hon förstod. Jag hade dock redan sått ett frö av intresse för ett kibbutz äventyr hos henne, så hon beslöt sig för att åka själv. För precis så tuff är hon, min käre vän. Så sagt och gjort, hon drog iväg, och där under den heta solen hittade hon sin själavän. De är idag gifta och precis som jag skrev tidigare har de precis blivit föräldrar och flyttat tillbaka till hans hemland. De gifte sig 10 år efter de träffades och jag fick ett särskilt tack av hennes roliga karl under bröllopsmiddagen. Jag fick äran för att ha varit den som gjorde att de träffades. Rart säger jag

Igår var det min kära gamla gymnasiekompis förtjänst att jag somnade glad, i motsats till det humör jag hade innan hon "sträckte ut sin hand" från England med ett enkelt 'Hej' på FB. Min tur att säga tack!

Hade jag valt att åka med min gymnasievän till kibbutzen så hade jag kanske träffat min nuvarande sambo lite tidigare. För han var också på kibbutz.. Världen ÄR liten!!

 

Karin

22 maj 2013 14:28

åh finaste! Vad gullig du är. Det var så kul att pratas vid igår. Puss!
PS. Svårt att veta hur mycket man ska prata/fråga om sjukdomen, hur du mår etc. Förstår ju att du måste bli asless på att prata om det - samtidigt vill man inte undvika ämnet, som om det vore läskigt att prata om. Du får helt enkelt säga ifrån om du inte vill prata om det - vilket du gjorde igår. Bra!

http://karinmittilivet.wordpress.com

krokii

22 maj 2013 15:37

Ja man blir lite less, samtidigt är det precis som du säger.. De som inte vågar fråga alls och då känns det ju som "elefanten" i rummet. Ni som är mina närmsta vänner undrar ju säkert vad som händer med mig, vad det sneaste är och självklart ska man få fråga också :) Igår tycker jag bröt ganska snyggt, till det jag kallar för roligt. Kram & tack för chatten igår! Det gjorde väldigt mkt för mig

 

Karin

22 maj 2013 15:46

KRAM!

http://karinmittilivet.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...