Fick lite panik idag på jobbet när jag kom på att sambon ska resa bort nästa vecka. Om jag får en operationstid snart så kommer jag vara helt själv hemma då ju. Hur fungerar det om jag inte får bära mer än vikten av ett mjölkpaket efteråt? Hur ensamt skulle det inte kännas att vara helt själv hemma när jag kanske kommer vara som mest sårbar i hela mitt liv? Inte ens Nelson kommer vara hemma som mysigt gossällskap. Vilket ju iofs är bra på ett sätt, eftersom jag inte skulle ha en chans att ta hand om honom. Bukoperation och 35 kg vovve på 1 år går liksom inte ihop. Så Nelson ska få åka tåg och tas omhand av sambons mamma på Tjörn, medan sambon åker utomlands i tjänsten. Så även om det är nödvändigt, operation eller ej, så kommer det bli ofantligt tomt alldeles själv hemma i stora lägenheten. Men det löser sig väl, jag får väl hyra in något sällskap för att mota alla mörka tankar i grinden. Tänk att jag reflekterat så lite över vad som händer imorgon eller dagen efter eller .. att jag inte ens sett detta komma krypande. Får väl flytta operationstiden om det inte skulle lösa sig. Som sagt det löser sig, men oavsett kommer jag bli helt själv hemma i nästan två veckor. Fan att man blir så beroende av andra! Jag har alltid stoltserat med att vara självständig och njutit av all egentid jag fått. Nu känner jag mig mest stukad, blottad och försvarslös. En skugga av mitt forna jag..

I övrigt denna dag bröts sviten på en hel dag utan värktabletter. Så rekordet blev, trumvirvel, ja just det: EN hel dag.. Men jag jobbade iaf in lite stulen tid från förra veckan. Och när jag kom hem till den där glada svansen som nästan skakar loss från sitt fäste varje gång man kommer hem, så tog vi en skön liten promenad. Nelson och jag. Och där vattnet låg som lugnast och en stenmur ramade in en båge av färgglada tulpaner, där satte jag mig på den vassa kanten. Nelson fick ligga på den mjuka nytillvuxna smaragdmattan och mumsa lite på gräset. Han gillar de bredaste stråna bäst. De där man kan skära sig på om man med små mjuka barnhänder försöker dra av ett utav dem. Satt där en liten stund och filosoferade. Försökte tänka bort alla nyblivna och stolta föräldrar som drog runt på sina små i vagnar. Jag är inte bitter och hoppas innerligt att jag inte kommer bli det i framtiden. Men just idag orkar jag inte se dem. Så jag grävde ner mina fingrar i Nelsons mjuka sommarpäls och lät doften av blommande träd och växter hypnotisera mig. Så om någon hade frågat mig just där och då hur jag mår, skulle mitt svar blivit: till och med på gränsen till bra vissa dagar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...