När ingen ser dig, hör dig, stör dig, vad gör du då? Kryper du ihop i fosterställning och låter regnet falla? Eller klättrar du uppför stuprännan som är oändlig med bara händer och fötter?

Tror lite att det är det allt handlar om. Att kämpa för att återta sitt liv när mattan dragits undan och du gått i deck av värk. För det tar nog en stund att "landa", som det så fint heter. Att landa i ett besked du inte hade väntat dig, landa i att du kanske aldrig kommer få egna barn, landa i hur det känns att aldrig kunna bilda familj på "riktigt", landa i att aldrig få se "ditt" barn växa upp och lära sig livets alla fantastiska läxor och se på medan barnet upplever äventyret: livet. Det känns nästan som att förlora någon närstående i alldeles för ung ålder. Hen hade ju hela framtiden för sig brukar man ju säga om de som rycks ifrån oss på tok för tidigt. Så känna det lite för mig också. Jag har inte superlängtat efter barn, tänkt att det tar jag lite senare i livet. Det får komma sen när jag själv är stabil och har ork att dela med mig av all min tid. Nu när verkligheten förmodligen blir nån helt annan än vad jag långt inne har önskat så sörjer jag. Jag tror jag hade blivit en fantastisk mamma! Nu är det något som jag troligen aldrig kommer få uppleva, och det gör ont. Jag känner mig berövad på något som så många andra tar för givet att få uppleva. Som så många andra bloggar om och klagar på och tycker är jobbigt, men även helt underbart såklart. Så på något sätt måste jag också, likt mammor och pappor som förlorat ett barn, också sörja en framtid som aldrig blir. Just nu har jag inte kommit dit. Kanske därför det är så svårt att ta ett helhjärtat beslut om operation..

Men nånstans i allt det här. I alla tankar som irrar och virvlar omkring i mitt huvud så håller jag ändå på att resa mig. Jag ligger inte längre i fosterställning och låter regnet falla. Jag har greppat ett handtag och håller krampaktigt på att kravla mig upp på knä. Kanske beror det på att jag så äntligen fick en nästan helt smärtfri dag igår och fick lite krafter åter. Just nu ser jag iaf stupröret där borta i fjärran. Vill så gärna dit! Snart..

När jag väl når dit hoppas jag att jag slipper att klättra det naken!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...