Är ju som jag skrivit om de senaste dagarna väldigt hormonell, kan man enkelt uttryckt säga.. Blir arg och ledsen från 0 till 100 om vartannat. Senaste tårflödet kom när jag läste en artikel i AB om en matte som var ute och gick med sin bäste vän sedan 10 år tillbaka. Helt plötsligt blir hennes vän helt oprovocerat attackerad och ihjälbiten. Den stackars damen kunde bara se på när hennes bästa vän blev mördad. Mördad av en hund som inte uppfostrats av sin matte eller husse. Den gamla damen är såklart helt förstörd!! Skulle jag också vara om Nelson blev attackerad och mördad. Tårarna rullade och än en gång satt jag där i soffan och torkade tårar med tröjärmen..

Blir samtidigt arg också. Folk som inte uppfostrar sina hundar eller går ut med dem. Som inte ger dem kärlek, mat, motion eller som inte plockar upp efter dem. Folk som inte försäkrar sin hund och väljer att avliva dem trots att det finns enkla ingrepp som skulle rädda deras liv. Som bara för att de inte har tillräckligt med pengar för att låta göra ingreppet låter döda sina annars fullt friska hundar. Folk som fostrar sina hundar till kamp och sedan låter sin hund döda andra. Alla dessa människor borde inte få ha hund!! Det borde vara lag på att ha sin hund helförsäkrad. Det borde vara svårare att skaffa hund så att de som gör det verkligen menar allvar med sitt hundägande. För det är ALDRIG hundens fel när en hund skadar någon annan, det är de som fostrat hunden som bär skulden. Så kallade kamphundar fungerar utmärkt som vilken familjehund som helst, så länge de inte fostrats att skada och döda. En labrador eller golden retriever kan också bli en mördare om matte och husse inte valt att sätta gränser.

Läskigast i allt det här är att jag vet att det finns en sån där idiot här, i området där vi bor. En sån där idiot till husse som fostrar sin kamphund att attackera. Sambon och Nelson har nämligen stött på dem. Sent en kväll såg sambon på håll hur någon tränade en hund på en inhängnad fotbollsplan. Nelson gick löst vid tillfället eftersom det var sent och i stort sett ingen annan var ute. Så sambon tyckte det var ett ypperligt tillfälle att träna Nelson utan koppel. Dumsnäll som Nelson är rusade han såklart iväg mot hunden han såg långt borta. Han älskar ju alla hundar och skulle han få som han ville jämt, så skulle han hälsa på varenda vovve vi stöter på. Så Nelson satte av mot fotbollsplanen och sambon efter. Försökte få stopp på honom. Men kommandon som fungerat bara minuten innan struntade Nelson helt fullständigt i. Det enda Nelson såg var en ny kompis, så han sprang in på fotbollsplanen och fram till huden som tränade attack på sin husse. Lyckligtvis slutade det bra!! Sambon fick gehör för sitt kommando "kom hit" innan något otrevligt hann hända.

Jag blev såklart upprörd och skakad när jag fick höra allt det här när mina killar kom hem. Så efter det får inte Nelson gå löst hur som helst och vi har tränat intensivt på flera kommandon såsom "kom","sitt" och "vänta" på avstånd som ska få honom att lyda snabbare och bättre. Skillnaden är enorm. I veckan fick vi ju också kvitto på att vi lyckats med all vår träning och tid vi lagt ner på Nelson. För i veckan fick han träffa några av sina syskon och de var ena riktiga terrorister i jämförelse med vår älskade Nelson. Och då går dessa syskon ändå ständigt på lydnadskurser både hos vår uppfödare och hos andra fick vi veta. Så trots att Nelson är bådas vår första hund så har vi lyckats bättre än de andra som har hundvana och går lydnadskurser. Och det också trots att vi har en "felaktig" syn på hunduppfostran enligt vår uppfödare.. Vi har nämligen valt att både korrigera dåliga beteenden och belöna bra beteende, istället för som resten av "hundsverige" verkar göra: endast belöna bra beteende. De andra mattarna och hussarna till några av Nelsons syskon blev så avundsjuka att de ifrågasatte varför Nelson var så lugn. Var det något fel på honom? Det måste det ju vara eftersom han låg stilla på golvet och inte skällde frenetiskt! Deras hundar hoppade runt som studsbollar och slutade aldrig skälla under de timmar som de befann sig hos vetrinären, för att ta röntgenplåtar på deras höfter (i avelsyfte). Deras hundar får minsann leka, sade de. Som om Nelson inte får leka? Varje dag. I mina öron lät deras frågor och påståenden som ren avundsjuka. Eller förnekelse, eftersom de så tydligt kunde se att vi lyckats trots att vi har "fel" syn på hunduppfostran. De kände väl sig skyldiga att skylla på nånting eftersom de själva helt uppenbart hittills har misslyckats med fostran av sina hundar. Ja ja..

Åter till historien jag inledde med. Det fina i historien är iaf att staden har gått samman för att gå en manifestation till minne av den ihjälbitna hunden. En insamling har också startats så att den den gamla förkrossade damen ska slippa betala alla vetrinärutgifter själv. För även om man har en försäkring är det snordyrt att söka akut läkarvård för sin vovve. Hade jag bott i samma stad hade jag gladeligen följt med på manifestationen, istället skriver jag om denna hemska händelse som aldrig borde tillåtas hända och även om det inte gör någon egentlig skillnad så tänder jag nu ett ljus för Albin och hans matte Barbro.

Matten Barbro: "Jag har förlorat min bästa vän".

Länk till artikeln här.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...