Det är en stor svensk helg. Vi är värdar för både Ishockey VM och Eurovision. Alla uppdateringar varstans verkar handla om just detta. Här hemma hejade vi fram Sverige till final och blev så nyfikna att vi även såg den andra semin, bara för att få veta vilka "vi" möter imorgon. Eftersom vi ogillar schlager i det här hushållet så tog vi sedan en skogspromenad. Det var nästan spöklikt tomt på väg till och från skogen. Däremot hörs fortfarande fester från närliggande balkonger. Ett trevligt sommarsorl som jag hoppas få höra mer av ju mer sommaren lider.

Min stora förhoppning för dagen var att jag skulle slippa ta några värktabletter. Det började bra, men sen nån gång i den svenska andra perioden högg det bekant till i magtrakten. Efter att ha försökt andas ut smärtattacken gick det till slut inte att avstå tabletter. Men ändå en hyffsad dag. Hoppas på fler sådana!! Däremot har mensvärken kommit tillbaka med besked. Den har varit efterlängtat frånvarande i två dagar. Men hormonerna i min kropp fungerar ju inte som de ska. De olika sjukdomarna triggar kroppen att tro att den har konstant ägglossning, trots att det egentligen är precis tvärtom. Har ju även fel på sköldkörteln, även det en sorts hormonsjukdom. Så man kan som tumör specialisten konstaterade "lätt säga att det är generalknas med allt hormonrelaterat i min kropp".

Den 23 maj närmar sig med stormsteg och jag hoppas verkligen att jag inte ska behöva vänta en dag längre på att få en diagnos. 162 dagar räcker liksom. Försöker att inte tänka allt för mycket på själva dagarna i sig fram tills dess. Den kommer när den kommer. Just nu hoppas jag bara att jag slipper använda så många värktabletter tills dess. Men jag har en ond aning om att det där besöket kommer bli framflyttat. För senast jag pratade med både kontaktsköterskan och tumör specialisten så sa de båda att de fortfarande väntade på besked från Boston. Den där gamla klyschan om att "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" stämmer verkligen inte i det här fallet!! Men jag väntar och hoppas och längtar för varje dag som går att det här jävla helvetet har ett stopp. Att det finns ett slut nånstans. För just nu ser jag inget slut på eländet. Har inget verkligt att se fram emot, då jag vet att allt det här verkligen är över. Har inget datum för när min kropp och själ ska få börja läka från allt det här. Jag har inget datum för när värken ska vara väck. Men jag hoppas och längtar. Något mer kan jag inte göra just nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...