Idag kom tankarna och frågorna om jag verkligen ska låta operera mig igen. Kan jag känna mig pressad? Vill jag verkligen det här? Känner jag mig stressad att göra operationen för att kontakterna med kvinnokliniken blivit så dålig? Är det stressen av värken som jag inte längre kan hålla under kontroll som pressar mig till operation? Skulle jag kommit fram till samma beslut om sambon skulle vilja ha barn? Svaren på alla dessa frågor är både ja och nej på "fel" ställen. Ska jag verkligen gå vidare med operation om jag känner mig pressad till det? Nej. Men samtidigt vill jag ju bara bli frisk och återfå mitt liv. Det blir bara så väldigt drastiskt när resultatet av operationen även är att jag aldrig kommer kunna få biologiska barn. Måste prata med kuratorn om det här nästa vecka. Måste få klart för mig själv vad jag egentligen vill. För även det självklara är oklart. Det är inte bara svart eller vitt.

Varför skulle just jag vara ett unikum?

Hade de bara varit trevliga och gjort sitt jobb på kvinnokliniken så skulle jag inte bli stressad av dem. Om jag skulle veta att jag fick medicin eller sjukskrivning när det behövs så inbillar jag mig att situationen skulle vara annorlunda. Jag kanske skulle känna något annat och därför tänka på ett annat sätt än att operation är den enda utvägen från smärtan och det helvete som de utsätter mig för på kliniken. Men jag har haft mindre ont de senaste dagarna, tröttheten har varit konstant, men värken har bara behövt lindring ibland. Resten av värken har jag kunnat stå ut med. Men jobbet har fått lida, det har inte funnits nån som helst ork för det.

Tror även att om sambn hade velat ha barn så skulle jag inte vara lika snabb att välja operation. För de skulle kunna hjälpa mig att iaf skaffa ett barn på fertilitetskliniken. Visst det kanske inte skulle bli något ändå med tanke på att jag både har PCO, nån typ av extrem cellföränding eller redan utvecklad elakartad cancer och dessutom tror jag att jag har endometrios. Dessa sjukdomar var och en för sig kan göra det svårt att få barn, sammantaget kanske de gör att jag inte alls kan ändå. Men det är ju en sak att få pröva och misslyckas och en annan att aldrig få möjlighet att ens testa om det skulle gå. Det finns ju så mycket de kan göra med dagens teknik och framsteg i sjukvården.

Allt är inte svart eller vitt? Jag vet inte vad jag vill och hade hoppats att det skulle ha kristalliserat sig nu. Men här sitter jag, helt utan mål eller riktning och undrar vad framtiden kommer bjuda på. Kommer jag kunna leva med beslutet om operation?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...