Jag förstår alla vänner som inte längre hör av sig. Det finns liksom nedärft i vår arvsmassa att lämna de sjuka och döende bakom oss. Det är så vi överlevt i generation efter generation. Kanske drog det där lite långt, men jag förstår konceptet. I dagens stressade sammhälle finns det inget utrymme för de som är sjuka. De som går i täten för den synen är regeringen. Tror det finns en viss buffert zon för hur lång tid folk generellt orkar med någon som är sjuk. Visst som anhörig är du ju ålagd att bry dig hela tiden, men som närmsta vän några månader kanske och som bekant räcker ett like på Facebook. Första tiden hör folk av sig. Uttrycker sitt deltagande och säger att det bara är säga till om jag behöver något. Fina ord, men som sagt bara ord. Sedan kommer en tid när de närmsta hör av sig ganska intensivt. Men har man som jag inte ens fått en diagnos på snart ett halvår så tar liksom orken slut. Säkert för att jag är så arg och negativt inställd till sjukvården och för att jag inte mår bra. För det är ju jobbigt när någon på frågan "hur mår du?" eller "hur är läget?" svarar: skit! Det är ju också därför jag nu för tiden svarar "det är". Vill dock passa på att säga att jag idag inte tagit en enda värktablett. Så idag är en bra dag!! Men jag är ändå arg och trött.

Tillbaka till ämnet. Jo jag tror att det finns en gräns för när man som vän inte orkar längre. De allra flesta av mina vänner har nått den nu. Och jag förstår dem verkligen. Det gör jag verkligen! Inte på ett ironiskt sätt, utan helt ärligt. För att höra någon må dåligt som man är nära är jobbigt. Vissa tycker att det är så jobbigt att bli påmind om sin egen dödlighet att de gjorde valet från allra första början att inte höra av sig. Att ta avstånd. Är jag extra ledsen för det? Nej. Det finns andra vänner. Förvänta er bara inte att ni om ett halvår kan ringa mig och gråta ut mot min axel. Det är slut med skitsnacket nu. Antingen är man vänner eller inte. Så enkelt är det. För jag tror man orkar stå ut för de vänner man verkligen står nära. Oavsett omständigheter i livet. När till och med Doran i Australien ringer och hör av sig oftare än andra här hemma i samma stad. Ja då vet man. För riktiga vänner finns inga gränser. Riktiga vänner gör sig hörda oavsett om man befinner sig på en annan kontinent.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...