Slut som artist idag. Var tufft att få sädär ont igår och sedan behöva trycka i mig tabletter. Tog lång tid innan det ondaste gick över. Så det var tur att jag inte följde med sambon och vovven för att röntga vår vovves höfter igår. De åkte vid fem och kom inte hem förrän efter tio, men de hann se Sveriges vinst vid straffläggningen mot Kanada. Iaf.. De hade fått träffa tre av Nelsons syskon. Alla var de ena riktiga terrorister; skällde, drog sina mattar och hussar efter sig i kopplet, levde rövare i väntrummet och lydde inga kommandon. Nelson? Jo, han var som Ferdinand och låg lugnt och tittade på och undrade nog vad de andra hade för sig. För vår vovve skäller bara om han gör sig illa eller blir rädd för något. Och det händer ju så extremt sällan så man kan säga att han aldrig skäller. Sköterskan på röntgen hade till och med konstaterat att "den här killen är väluppfostrad till skillnad från sina vänner där ute i väntrummet". Vår annars så snacksalige uppfödare som brukar kritisera oss för att vi korrigerar Nelson var tystad. Här hade hon bevis rakt framför nosen på att vi lyckats långt bättre än de andra med hennes valpar. Då ska ni veta att de andra ändå har ständiga "valpträffar" och går på kurs hos vår uppfödare. Tycker det säger lite om sättet att se på hunduppfostran idag. Man ska bara berömma bra beteende och då kommer till slut alla de dåliga försvinna. Om man korrigerar sin hund skärmmer man den bara till lydnad och den blir olycklig. Det är deras skolas teori iaf. Själva tycker vi att det är självklart att vi som flockledare visar vad som är rätt och fel. Låter man ett springa över vägen utan att säga till? Om man inte skulle säga något utan bara berömma de fåtalet gånger barnet stannar till en stund innan det går över vägen så kommer de aldrig koppla ihop sambandet, eller jo till sist kanske det gör det, men det tar både längre tid och risken att barnet kommer bli överkört är överhängande. Så vi säger till vår hund när han gör fel och ger honom självklart beröm när han gör något bra. Igår fick vi kvittot på att det fungerar bra. Trots att det är bådas vår första hund.

Så hur gick det med röntgen för Nelson då? Jo, vi väntar på ett uttlåtande från Kennelklubben nu, men röntgenläkaren sa att Nelsons höfter nog förmodligen är A eller kanske B. Alla de andra valparnas höfter trodde läkaren var B eller C. Så även där hade vi bästa vovven. Känns skönt! Har varit lite orolig att han skulle ha dåliga höfter, labradorer får ju ofta problem med dem när de blir äldre. Så att de verkar vara bättre än till och med hans syskons gör att det än en gång känns som vi fått jackpotten. Vår guldklimp!

Folk hade tittat snett på sambon eftersom Nelson ragglade fram när de åkte hem kommunalt. Benen gick inte att hålla raka och hela vovven gick som om han vore full eller sjuk. Jag ojade mig såklart över detta när de kom hem, men lite senare under vår kvällspromenad skrattade jag mest åt honom. Såg så otroligt söt ut när han gungade fram, gick i ultrarapid och satte ner tassarna som om trampdynorna var ömma eller markenfylld av glassplitter. Så promenaden blev inte så lång och han ville inte göra något annat än att sniffa lite och gå hem. Så han fick till slut sin vilja igenom och vi somnade alla tre i sängen ganska snabbt. Nelson för att han var helt snurrig, sambon för att dagen hade varit lång och krävande och jag för att jag tagit en sömntablett.

Nelson fortfarande lika trött dagen efter.. Ögonen går

i kors och andningen är tung. Mattes sötnos  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...