Lustigt hur känslig jag är för minsta lilla just nu. Det tar så lite för att göra mig helt förtvivlad. Det tar så lite för att få mig att låtsas som ingenting och bara le och må bra för stunden. Mitt i all förtvivlan, en timme innan apoteket skulle stänga och ännu en natt utan rätt värkmedcin så ringde telefonen. Det var tumör specialisten som ville berätta att hon skrivit ut tabletter både mot värk och för sömn. Orkade inte ens vara dryg och fråga varför det tog sån tid. För jag känner mig så liten. Ska vara glad för det lilla jag får. Så jag tror jag till och med kom på mig själv med att tacka för hjälpen. Fick även veta i förbifarten att skiktröntgen inte visade på något. Det enda som syntes var mina aktiva äggstockar och en hel del cystor. Men det är tydligen helt normalt i fertil ålder. Kan ju vara så att jag är helt normal, men jag har inte hört en enda vännina, vänninas vännina eller någon annan som har en massa cystor. Som samtidigt har konstant mensvärk och andra buksmärtor som är så starka att det krävs morfin med morfin för att lindra värken bäst. Har inte heller hört talas om någon som behövt vänta i över 150 dagar på en cancerdiagnos. Men men jag är väl helt normal. Min hjärna kommer säkert gå på den finten nu när jag kommer upprepa det mantrat. Ja ja..

Innan vi lade på berättade jag att jag har bestämt mig. Om jag inte får någon totalt oväntad fantastisk solskensdiagnos den 23 maj så vill jag opereras. Rutger ska bort! Livmoder, äggledare, äggstockar, rubbet!! Jag kan inte gå och ta vävnadsprover var tredje månad, äta antibiotikakur på kur och vara sjukskriven i varierande grad, var tredje månad. Jag kan inte var tredje månad oroas för att hysteroskopin ska göra mig sjukare, igen, för att efteråt oroas över svaren från de senaste vävnadsproverna. Kommer de säga att jag har cancer den här gången? Kommer det bli nästa gång? Eller gången efter det? Nej, livet går inte att leva på det viset. Eller jag väljer att inte leva mitt liv på det sättet. Jag har insett mina egna begränsningar. Det är inte min grej att leva under konstant cancerhot. Det är inte min grej att veta att jag har en tickande bomb i min livmoder. För oavsett om det inte är cancer just nu, så kommer det garanterat bli det längre fram. Så tumör specialisten lovade att se till att jag blir kallad för provtagning och träff med narkosläkare nu. Jag hoppas det kommer gå fort där efter den 23:e. För även om jag varit inne på samma spår förrut så har det tagit mig tid att ta det här beslutet. Men nu gör jag som en modig gammal bekant har gjort. Jag väljer livet. Jag är inte lika modig som Emma, men jag kom fram till ett lika svårt beslut som hon gjorde. Det tog bara lite längre tid.

Länk till artikeln här.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...