Blev lite stressigt till KS idag. När jag klev av bussen blev jag lite yr, vätskebrist eller blodtrycksfall. Jag kostade på mig att ta en sväng förbi kiosken i entrén där min gamla arbetskollega jobbar. Stoppade glassen i munnen och sippade på drickan på vägen till kuratorn. Måste varit lite förvirrad, för det visade sig att jag ändå hade tid med kassan innan kuratortiden. Så när jag tittar på klockan hade jag ändå hela sju minuter tillgodo så jag tänkte att jag lyxlyxar till det lite och tar hiseen. Efter fyra minuters väntande tog jag till sist trapporna. En trappa ner och där utanför i hisshallen möts min blick av den där vidrigt hemska nattsköterskan som gjorde att jag låg och hade ont sista natten när jag var inskriven på kvinnokliniken. Hon som var högst delaktig i att få mig att känna mig totalt förnedrad när jag låg och hade ont, och hon tyckte det var hennes plikt att behandla mig som skit eftersom hon inte trodde jag hade ont. Jag hade ju inte opererats som damen jag delade rum med. Alltså var jag värd att förnedras när jag låg där i sängen, utlämnad. Det var hennes förtjänst att jag mådde lite extra psykiskt dåligt när jag väl fick komma hem. En vecka tog det innan jag landade i mig själv igen. Nu stod hon där och såg mig i ögonen. Såg att hon kände igen mig. Och hur reagerade jag? Jo, jag skämdes såklart eftersom jag var på väg till kuratorn. Försökte låtsas som jag var på väg nån annanstans. Även om jag förstod att det var ganska genomskinligt eftersom jag varken kan bli gravid eller är gravid (de enda andra business jag annars kunde ha där..).

När jag väl kom in till min kurator blev det naturligt att prata om upplevelserna när jag var inlagd för två veckor sedan. Berättade allt som jag upplevt det. Hur förnedrad jag kände mig efteråt, hur besviken jag var, hur ledsen.. Då klev hon ur sin roll och gav mig en kram. Hon tycker till och med att jag ska anmäla allt detta och ville ha namnen på den vidriga sköterskan och jourläkaren som behandlade mig illa när jag var inlagd. Insåg att jag hade större behov än jag trott av att berätta om mina upplevelser. Hur djupa spår det satt i mig. För jag vill egentligen aldrig, någonsin, behöva sätta min fot på den där kvinnokliniken igen. Egentligen vill jag inte ens sätta min fot på KS igen. Men det känns annorlunda att träffa en kurator. Förtroendet för läkarna är ju som bekant totalt nere på noll. Kanske får omvärdera det när jag berättar vad som hände lite senare..

Jag mötte upp min syster efteråt. Vi shoppade skor. Till mig!! Tänk så det kan bli, och tänk så mycket bättre man kan må av köpa något fint att ha på sig. När vi kom hem tog vi den där promenaden med vovven och sen var det meningen att vi skulle förbi apoteket innan vi gick till outleten för att köpa en födelsedagspresent och sen ta något att dricka vid en trevlig uteservering vid vattnet. Gick glatt till apoteket, skoinköpen och min systers livfulla energi hade verkligen fått mig glad igen efter pärsen hos kuratorn .. då säger tjejen bakom disken att: "nej tyvärr du har inga starka värktabletter att hämta ut". Ridå. Jag blev så jävla ledsen. Men samtdigt inte förvånad. Det är nu andra gången i rad jag gått till apoteket och inte kunnat hämta ut den värkmedicin jag behöver och blivit lovad. Tjejen bakom kassan sa nästan i kör med mig att jag får åka in akut om natten blir jobbig. För det vill jag ju verkligen.. Blev ju så mycket bättre sist.. Seriöst? Vem gör så här mot en människa som redan ligger ner? Hur jävla nonchalant får man behandla någon som står i beroendeställning? Hur illa tycker de att jag ska må?? För jag kan säga att jag ger snart upp. Jag orkar inte det här! Känner mig så jäkla besviken. Och det finns inget värre än att vara besviken på någon.

Så vad gör man när läkare och vården sviker? Jag skriver här. För alla dessa saker ska ingå i den anmälan jag kommer göra lite senare. När jag blivit frisk och jag återfått mina krafter. Förtroendet för läkare? Ligger nu på minusnivå.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...