..fortsättning på föregående inlägg..

När jag kom hem från sjukan reflekterade jag över vad som hade hänt och hur det hade känts. Kom fram till att jag kände mig kränkt. Som att min smärta inte blir tagen på allvar. Jag var arg för att sjukvården återigen svikit och inte ens skrivit ut utlovad medicin. Förstod inte hur det var meningen att jag skulle fortsätta jobba halvtid med tanke på att värken var värre än någonsin. Då sa sambon "sluta vara din sjukdom!". Först blev jag ledsen och stött. Sedan hade vi ett bra snack och jag bestämde mig för att sluta vara min sjukdom. Försöka se på alla positiva saker som händer och inte lägga alla negativa saker under lupp. Så..

Kuratorn jag skulle träffa sökte upp mig på avdelningen. Vi pratade länge, säkert över en timme och det kändes skönt. Att hon lovade att höra av sig på fredagen men inte gjorde det visste jag inte då. Skulle ta ett telefonsvaremeddelande och några extra dagar innan hon ringde upp på onsdagen en vecka senare för att boka ny tid. Jag kommenterade inte ens hennes brutna löfte. Jag försöker bara att se det positiva med att jag har en ny tid att se fram emot. Jag behöver verkligen träffa henne. Just nu skulle jag behöva det lite oftare än med två veckors mellanrum och det tänker jag säga när vi ses nästa vecka.

Sambon tyckte att jag måste ta till mig nya hobbys. Jag har bestämt mig för att fortsätta måla och har redan påbörjat en ny tavla. Extremt abstrakt och väldigt färgglad. Min kära arbetskollega tycker jag ska bjuda in ett gäng från jobbet på vernissage när jag fått ihop en samling av mina alster. Det är ju rart, men jag gillar som sagt bara att kladda lite och är inte jättenöjd med mina "verk" haha. Jag har däremot inspirerat både sambon och mellansyster att kanske prova att kladda lite terapeutiskt.

Känner att jag saknar handbollen. Har tappat mig själv litegrann sedan jag blev sjuk och aldrig kom tillbaka.. Så när jag mår bättre ska jag börja träna med gamla gänget. Sambon har lovat att vi ska försöka lösa det så jag kan träna iaf en gång i veckan med laget. Handboll är bättre än all terapi i världen. Sporten har alltid fungerat som min ventil förrut. Dags att ta tillbaka den!!

Så vad var det positiva med att jag till slut åkte in akut? Well, det var nog att jag vet att jag aldrig kommer göra om det. Om det inte är positivt nog? Det skiter jag i!! Denna blogg är min ventil om något, så här tänker jag fortsätta kräkas ut allt skit som behöver komma ut. Men i verkliga livet tänker jag försöka sluta prata så mycket om min sjukdom. Jag vill verkligen inte bli "tjejen med cancer". Vill heller inte att folk ska tycka synd om mig och prata med mig i den där klemande tonen. Det går mig nämligen fullkomligt på nerverna!! Hittills är det inte många som kört den stilen mot mig. Hoppas verkligen inte det kommer hända särskilt ofta i framtiden heller. Helst av allt vill jag att alla ska sluta ställa frågan jag lärt mig avsky: "hur mår du?". För det spelar liksom ingen roll. Nä jag mår inge vidare. Jag är ingen pokerspelare. Mår jag bra så ser och hör ni det bara genom att lyssna på min röst. Att fråga hur jag mår är artigt, men det skiter jag i om ni är. Var er själva bara! Vad det än är som jag lider av så smittas det inte. Ni behöver inte tassa omkring på tå omkring mig, jag är inte ömtålig. Behöver jag hjälp frågar jag efter det. Det enda som saknas mig är att folk faktiskt vågar prata om allt annat än sjukdom och elände. För jag har gjort slut med Rutger nu. Det får vara nog. Han ska inte få äga mig eller mitt liv. Rutger är inte värd mer uppmärksamhet än nödvändigt. Målsnöret är nära nu. Den 23:e maj får jag ett annat namn på Rutger och sedan kommer jag få den vård jag behöver. Och jag kommer bli frisk! Det finns inget som helst tvivel i mina tankar längre. Jag känner helt ärligt och fullt ut att det kommer att ordna sig. Det har varit och är en jobbig väg till mitt tillfrisknande, men vid detta årets slut är jag 100% säker på att jag kommer kunna glädjas och skåla åt min återvunna hälsa.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...