Värken är tillbaka med full kraft. Igår när vi kröp i säng började det göra så ont att det tog luften ur mig. Tänkte att om det fortsätter så måste jag åka in akut. Men vilken akutmottagning ska jag till i så fall? Närmsta eller ska jag åka till KS i Solna där de har mina journaler. Eller det kanske inte spelar så stor roll med dagens sammanhållna journalföring? Och hur skulle jag ta mig dit? I taxi eller skulle jag ringa en ambulans? Ju mer jag tänkte på det ju mer svårtillgängligt kändes det. Kanske är det min enorma ovilja att åka in akut. För finns det något värre i vårdköernas Sverige? Klart det finns grader i helvetet, men att åka in till akuten och sitta eller ligga där bortglömd bland knarkare, folk som spyr och skriker ut sin smärta, det är fan bland det mest otrevliga jag vet. Därför har jag en högt satt smärtgräns för när jag behöver åka in akut. Denna har gjort att jag alltid tagits in inom 30 minuter, oftast med en gång. Oftast med en morfinspruta i ryggen innan de ens kan undersöka en. För när man har så ont att man knappt kan andas då behöver man oftast inte vänta så länge på att få träffa en läkare. Men just med den här värken jag har nu så går den över efter en stund. Det gjorde den även inatt. Jag somnade någonstans mitt i mina plågor.

När jag pratade med min kontaktsköterska senast. Mest för att kolla om de kunde skriva ut mer smärtstillande eftersom jag hade tagit slut på en förpackning. Det löste sig snabbt med receptet och hon sa att fortsätter jag ha ont så finns det helt klart skäl till att lägga in mig. Att gör det så ont att jag knappt kan andas igen så ska jag åka in. Hon har insett att jag inte fejkar eller att min hjärna spelar mig spratt bara för att jag har fått cancerbesked. Jag pratade nämligen med henne en utav de smärtfria dagarna efter antibiotikakurerna och hon kunde höra skillnaden på min röst. Att jag inte pratade lika ansträngt som jag gör när jag har ont. Det var ju iaf skickligt gjort av henne att kunna höra sådana nyanser, inte alla som kan göra det. Speciellt inte när man bara pratat med varann ett fåtal gånger per telefon. Men nja, att frivilligt lägga in mig på sjukan krävs det mycket för. Jag försöker stå ut tills jag ska träffa tumör specialisten nästa torsdag. Då hoppas jag återigen på klarare besked och ett operationsdatum. Men med min "tur" så kommer de väl med någon annan gubben-i-lådan diagnos.. Vi skämtade faktiskt om att jag borde få träffa en verklighetens Dr House igår på lunchen med kollegorna. Och tragiskt nog skulle jag faktiskt behöva en sådan. Det skulle nog vara enda anledningen som skulle göra att jag la in mig frivilligt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...