Var och besökte min arbetsplats idag. Den såg ut som den gjorde innan jag gick hem. Själv känner jag mig inte alls som den person som gick hem. Rensade min inkorg och efter 40 minuter var jag helt såsig i huvudet och ögonlocken gick knappt att hålla öppna. Efter 40 minuter!! Inte i högform direkt.. Men trevligt var det att träffa närmsta kollegan, äta lite lunch och få klart med sjukskrivningspapprena. Det blev några koppar kaffe, lite "rastprat" och en del kramar också. Helt klart trevligt på alla sätt. Men jag påminns just nu ständigt om hur trött jag blir av nästan ingenting. Kommer behöva sova ikapp. Igen.

Andra positiva saker just nu är att jag håller på att samla ihop alla intyg och andra bevis vi behöver för att skriva papper om lägenhetsbyte. Mest energikrävande är det dock att försöka ställa in sig på en ny flytt. Och med en sådan behöver vi även skaffa ny dog walker till Nelson. Men om bytet går igenom blir det först flytt i aug/sep, så vi har tid på oss. Har redan fått svar från en ung tjej som jag ska träffa nästa vecka för en promenad. Hon har också en vovve, så vi får hoppas våra vovvar gillar varann och att tjejen verkar seriös och pålitlig. Annars har vi som sagt tid på oss den här gången, så det borde gå vägen. Mina tankar upptas också av inredningsidéer. Har massor med saker jiag skulle vilja göra med nya lyan om den blir vår. För det är ju just det. OM den blir vår. Det är svårt att få igenom ett triangelbyte och det är lätt att hjärnan flyttar in, innan bytet blivit godkänt. Så jag ska försöka att hålla tillbaka känslorna. Mest gnagande känslan är dock att jag inte är klar med lägenheten vi bott i sedan i oktober. Jag flyttade hit med drömmar om att få uppfostra ett barn i vårt extrarum. Så det kommer vara med blandade känslor jag kommer flytta härifrån. Framförallt kommer tankarna på kartongerna med barnböcker och andra barndomsminnen som mina barn skulle få ärva tillbaka. Ska jag spara dem? Ska jag ge bort dem? Ska jag gömma dem i förrådet och låta hoppet leva? Lite som att välja att frysa ned mina ägg. Det är ren sci-fi att tro att de någonsin kommer bli till mina barn. Men i riksdagen diskuteras surrogatmödraskap. Jag invaggas i alla fall i en tro att hoppet lever. För trots de låga oddsen så finns det iaf hopp. Hade jag förlitat mig på oddsen så hade jag inte suttit i situationen som jag gör idag. Oddsen för att jag har Rutger är 0,0000001.. % Och det visar ju att allt går att "lyckas" med.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...