Är så trött att jag mår illa, huvudet är alldeles blankt, orkar inte tänka eller känna efter just nu. Rädd att det ska göra för ont. Lite konstigt för har haft en riktig panghelg än så länge. Vi var på middag hos mamma och det var verkligen supertrevligt. En riktig myskväll med god mat, dryck och musik. Vovven var med och visade äntligen mamma sin allra goaste sida. Fick se mammas fina bröllopsklänning som hon syr och stickar alldeles själv. Kommer bli galet fin och unik. Ser fram emot augustibröllop i fjällen. Ska bli riktigt kul att äntligen få se huset som mamma och hennes blivande bygger däruppe i närheten av släkten. Mot slutet av vår trevliga kväll kungjorde jag mitt beslut. Kändes trist att besudla en sådan trevlig kväll med massa tråkigheter, men ville att mina närmasta skulle få veta samtidigt.

På vägen hem pratade jag och sambon om beslutet och det visade sig att han känner ilska över att jag fått olika beslut av läkare på samma sjukhus. Nu senast med bara en veckas mellanrum. Han tycker att det ska lex Maria anmälas. Jag blev förvånad. Trodde verkligen inte han kände så. Kändes bra att ha sambon i min ringhörna. Själv har jag inte orkat arga mig över den behandling jag fått. Ursäktat och försökt tänka positivt. Men jag inser ju att de grovt brustit i sin kommunikation, de borde varit ärliga och minimerat antalet läkare som gav mig besked. Att dessutom meddela att jag har cancer innan man fått provsvar eller påläst om mitt fall och göra det i ett rum fyllt av för mig främmande människor.. Inte snyggt KS! Och med en anmälan hoppas jag att de ändrar sina rutiner så de tänker sig för nästa gång de får in ett "unikum" som mig.

Vi har även hunnit titta på två lägenheter och det resulterade i att vi nu har ett byte där all parter i triangeln sagt ja. Så kanske ska vi flytta snart igen. Men magkänslan säger att det kommer dröja. Kanske eftersom jag just nu bara vill leva i förnekelse. Men det är är väl ett stadium som alla de andra att vara i. Så jag lever med ögonbindeln på och hade det inte varit för tröttheten som äter på mig, så hade den här helgen varit underbar.

Nåt annat vi fått för oss denna helg är att börja måla. Vi var på Panduro och utan att veta vad jag letade efter slöade jag mig runt och lyfte, läste och pillade jag på det mesta innan jag hittade akrylfärg, canvasdukar och penslar på rea och bestämde mig för att prova kleta lite färg. Terapeutiskt tänkte jag. Hade en idé om att om ett mjukt kärlekstema med vintagekänsla. Gick sådär.. Gick ut stenhårt med mycket passion och känsla. Det slutade med att jag målade över allt med svart. Så nu är hela alltet täckt av tjock svart färg som klumpar sig och ger struktur. Lite fascinerad faktisk. Det finns nåt vackert även i det mörkaste. För med rätt ljussättning så blir även en svart yta levande. Lite som min förnekelsevärld..

 

Johanna S

8 april 2013 10:08

Min mamma håller helt opretto kurser i måleri om du vill pröva. :-) kan nog vara skönt att tänka på annat. Kram

krokii

8 april 2013 18:23

Coolt! Men jag har bara ett behov av att kleta lite. Det svarta har fått lite guld på sig nu, kanske kan bli nåt som får hänga på en vägg till och med... Men just nu är det bara terapipillande :P

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...