Känns otäckt och läskigt, men har jag kommit fram till ett beslut?? Jag har vägt alla fakta mot varann och försökt tänka logiskt istället för att gå på känsla. Det jag vet är att oavsett vad det är för sjukdom jag har så är den inge trevlig och hur jag än gör, kommer alla vägar bära till operation. De två läkarna som sett sjukdomen med egna ögon har båda varit övertygade om att det är elakartad livmoderkroppscancer. Båda har lång erfarenhet och båda rekommenderade starkt operation. Tumör specialisten jag fick träffa sa även att jag uppskattningsvis kan ha sjukdomen i 5-10 år innan det definitivt är utvecklad cancer. Tillsammans med samma läkare kom vi även fram till att jag nog redan haft sjukdomen i ca 5 år. Dessutom har jag ont, och även om det inte kan sägas med säkerhet vad värken beror på så tror de att det är en kombination av det jag har och den 4 cm stora cystan samt de infektioner jag verkar få av vävnadsproverna de tvingas ta. Att jag inte är gjord för att leva i ovetenskap eller för att ta de där proverna med jämna mellanrum talar också sitt klara språk. Operation. Men är jag verkligen redo för ett beslut??

Satt och tittade på NCIS härom kvällen. Gibbs som är en av huvudkaraktärerna drömde tillbaka till en svunnen tid när han sjöng för sin dotter. Hur hon tittade på honom med stora ögon hur hennes små knubbiga händer sträckte sig efter honom. Kärlek. Och det gjorde så ont att tårarna rullade. För jag kommer förmodligen aldrig få känna den kärleken. Aldrig få känna något annat än elaka celler växa i min mage. Aldrig få känna bandet till ett barn. Så skulle jag känna efter så skulle beslutet bli ett helt annat. Men jag kan inte fortsätta leva såhär som det är nu. Det är iaf det hjärnan försöker intala hjärtat. Kommer de två någonsin komma överens?? Kommer jag någonsin att komma fram till ett beslut som jag kan leva med??

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...