Funderar allt mer på beslutet. På vad läkaren sa senast jag var på KS. Du får bestämma själv. Vi är villiga att göra allt det du vill. Men genom att göra så, svär de också sig fria från ansvar? Om jag väljer operation och det sedan visar sig vara något annat än cancer, så kan de bara säga att du fick välja själv. Om jag väljer att vänta med operation och det sedan visar sig vara cancer som då hunnit sprida sig, så kan de bara säga att du fick välja själv. När en tumör specialist frågar en vad man själv tror att man är för sjuk, hur stort förtroende ger det? Men faktum kvarstår. Jag måste ta ett beslut, trots att jag inte har någon läkarutbildning eller är specialist på cancer. Jag måste stå för det beslutet, trots att jag inte vet vad som är rätt eller fel eftersom jag inte är utbildad patolog. Jag måste leva med mitt beslut oavsett vad som händer framöver, utan möjlighet att ändra på det beslut jag tvingas göra nu. Helst ska jag kunna leva med mitt beslut utan ånger eller skuld. Visst kan jag låta mig själv sörja i ömma stunder, men känslor av ånger eller skuld skulle förgöra mig tror jag. Så nu sitter jag här. Inte närmre något beslut, men med tankar på vad sjukvården dumpat över på mig. Som redan är i en jävlig situation. Och jag är arg. Tycker jag har rätt att vara det. Hjärtat säger att jag ska vänta med operation. Hjärnan säger att jag ska operera mig. Hjärnan resonerar med hjärtat. Vill förlika, men förhandlingarna har strandat. Förhandlingsbordet är tomt. Det finns inga fakta att gå på. Ingen statistik. Inga expertutlåtanden som visar möjlig riktning. Parterna har valt att vänta med vidare förhandlingar..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...