Den "känslokalla" läkaren hörde inte av sig idag heller. Jag ringde och ringde till avdelningen hon jobbar på och till slut fick jag iaf tag på en sköterska. Visade sig vara samma sköterska som givit den känslokalla meddelandet om att ringa mig i torsdags, så jag slapp iaf förklara ärendet igen. Sköterskan skämdes lite när hon fick veta att läkaren inte hört av sig. Jag frågade om hon vet vem som ansvarar för min vård, hon visste inte, men trodde det var slutenvården. Oblygt frågade jag vad det står för, i mina öron låter det som psykvård.. Men så var det inte och sköterskan förklararde skillnaden mellan öppen- och slutenvård i sjukvården och jag skrattade åt mitt första antagande.

Har även desperat försökt få tag på "min" kontaktsjuksköterska, men hon svarade inte i telefon idag trots många försök. Så nu sitter jag här och funderar.. Vad fan gör jag nu? Jag har ju så jäkla ont!! Från och med torsdag behöver jag ett sjukintyg om jag ska fortsätta vara hemma. I nuläget vet jag inte ens vem min läkare är.. Ska det vara såhär när man har cancer?? Jag är så jäkla besviken!! Men framförallt desperat, jag har ju så jäkla ont. Om värken inte blir mildare måste jag åka in akut, men det har jag ingen som helst lust med. Hoppas verkligen jag slipper det! Men på onsdag blir det akuten om jag inte får tag på någon läkare tills dess. Håll tummarna att jag slipper det!

Mamma och en av mina bästa vänner blir så arga när jag berättar om situationen. Tycker jag ska anmäla eller ringa nån överläkare eller nånting. Jag orkar helt ärligt inte det. I vanliga fall hade jag gjort det vilken dag som helst i veckan, men jag orkar inte med all dålig energi det ger. Vill bara få hjälp och det så snart som möjligt, tack.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...