Börjar bli ganska ganska besviken på cancersjukvården. Läkaren ringde aldrig igår och det gick inte att få tag på sköterskorna heller. Så jag har inget sjukintyg och framförallt har jag fortfarande ont. Jag vet inte ens vem som är ansvarig för min vård. Att ens behöva fråga vem min läkare är känns konstigt. Kanske något den där kontaktsköterskan jag fått tilldelad kan svara på. Hon som utan att veta vem jag var ställde en diagnos för min magvärk efter jag pratat med henne för första gången i en hel minut: jag känner efter för mycket, egentligen gör det inte ont, det är bara inbillning. Känns ju tryggt att veta att jag bara simulerar värken.. Funderar seriöst på om värken beror på något annat. Sambon föreslog stress. Det är ju inte helt otänkbart. Även om jag inte känner mig stressad så kan ju ändå kroppen uppleva allt som händer som stress.

Värst med att ha ont är att man inte är sig själv. Jag är galet trött, men jag kan inte sova ordentligt så det blir ändå alldeles för få timmar med sömn. Tröttheten påverkar humöret, vilket är lika jobbigt som värken eftersom det går ut över personer jag älskar, speciellt min stackars sambo. Måste komma ur denna onda cirkel!!

Igår försökte vi pigga upp oss lite och bakade bullar. Något jag inte gjort på typ 15 år haha.. Goda blev de, med extra allt.. Smör, socker, kanel, mandelmassa och vit chocklad. Ikväll ska jag lyxa till det med restaurangmiddag, pappa har bokat och mellansyster kommer också med. Imorgon blir det pubhäng med min äldsta barndomskompis, flottig pubmat och god öl och en hel massa tjejsnack. Kan nog bli en riktigt bra helg, trots värk och frånvarande sambo som jobbar helg. Dessutom blir det ju långpromenader med Nelson, och även om det är kallt så skiner solen. Brillor på!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...