Så var tiden idag äntligen inne för svar på proverna jag tog för två veckor sedan. Min kära mellansyster mötte upp utanför och tillsammans fick vi träffa den "känslokalla" läkaren för att prata om min framtid. Av alla vävnadsprover de analyserat visade två av dem på cancer och resterande prover på förstadie till cancer. Så operation nästa. Och som väntat är det kö. Mellan 4-6 veckor tar det innan jag blir av med mina oinbjudna gäster. Jobbigt eftersom jag har så ont. Fick värktabletter utskrivna. Hoppas verkligen att de hjälper! För jag är rejält trött på att ha ont nu.. Den underbart ärliga läkaren som blivit beskriven som känslokall lovade att försöka snabba på datumet för min operation eftersom jag har "symtom". Vad menas egentligen med det? Symtom.. På att jag har cancer eller på att det spritt sig? Jag har ju inte bara ont över nederdelen av buken, jag har ont högt upp vid revbenen och bak på ryggen också. Men jag ska sluta fundera så mycket på det. Jag kommer ändå inte få några svar förrän absolut tidigast om 4-6 veckor. Och efter det kommer ta ta ytterligare ca 5 veckor innan jag får svar från patologen. Då kommer den verkliga domen. Vidare behandling har jag inte ens tagit in. Det finns liksom inte i min värld. Först måste jag hålla ut till operationen och sen läka och sen kan jag ta itu med en eventuell fortsättning på kampen mot cancern.

Jag fick valet att behålla mina äggstockar. Men risken för att det kommer uppstå cancer i dem senare är stor. Det finns inte heller något sätt att kontrollera dem för cancer, istället får man själv söka läkare om man börjar få ont i magen. Så vill man ju inte leva! Eller rättare sagt, så vill iaf inte jag leva. Med en överhängande cancerrisk som inte går att kontrollera. Nej tack! Det enda positiva med att behålla dem skulle vara att jag slipper äta hormoner. Eftersom jag redan äter hormoner för den autoimuna sköldkörtelsjukdom jag har så gör det mig ingenting att ta nån extra tablett varje dag. Hellre det än att leva under fortsatt cancerhot!!

Inga tårar föll när jag träffade läkaren, tror till och med att jag skrattade vid något tillfälle. Min kära syster behöll också lugnet. Jag har alltid trott att man skulle gråta helt besinningslöst när man får sådana här besked, hade till och med hoppat över mascaran "just in case". Istället jag var helt saklig och koncentrerad på att ta in allt det läkaren sa. Kontigt vad man förutsätter och hur man faktiskt reagerar..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...