Har alltid varit fascinerad av religion. Började i tidig ålder. Vi hade en fantastiskt vacker kyrka ute på landet där mamma och pappa gifte sig, där alla syskonen är döpta, där farmor är begravd och där jag under mellanstadieåren firade varje skolavslutning. Många minnen som skapat en beröringspunkt med själva kyrkobyggnaden i sig.

När jag var yngre ogillade jag religion. Tyckte det var läskigt och skrämmande. Skämdes att jag bad en tyst bön en gång när vi var ute på sjön och trodde båten skulle sjunka. Vad kom det ifrån liksom? Jag trodde ju inte på någon gud. Kanske var det lite ut i fall att det fanns en, då kanske han skulle ta mig till nåder för att jag iaf en gång i mitt liv bett en bön. Många fångar verkar hitta gud i fängelset och människor som fått svåra sjukdomsdiagnoser verkar också finna gud i allt det jobbiga. Själv har jag inte fått något kyrkligt kall. Även om jag kan tycka att det skänker en speciell sinnesro att gå in i en vacker gammal kyrka och sätta sig en stund.

Religion, sammhällskunskap, historia och geografi var bland det roligaste jag visste de sista åren i grundskolan. Ju mer jag lärde mig om religion desto mer fick jag ett slags hat/kärlek relation med världens alla religioner. Jag fascineras för att människor har något som verkar skänka dem hopp och vägledning i livet. Jag ogillar religion starkt för att det har och fortfarande än idag dödar så många människor, och skapar hat mellan olika världsdelar/länder och folkslag/grupper. Religion för mig är något som borde skapa samhörighet, försoning och kärlek. Men ändå verkar den så många gånger skapa det motsatta. Det fascinerar mig. Kanske mest för att jag själv inte tror på någon gud, men som alla andra människor ändå söker tröst, hopp och vägledning. För mig har svaret varit människor i min omgivning. Det är dem som givit mig allt det som en religion kanske gör för troende. Men så tänker jag de har väl också nära och kära som ger dem det och ändå så behöver de en religion att ty sig till. Får väl bara inse att jag nog aldrig riktigt kommer förstå. För den sakens skull har jag den största respekt för alla dem som utövar sin religion i fred. Att känna hopp, kärlek, samhörighet och få vägledning i livet borde vara alla människors rätt. Själv finner jag tron i mig själv, min familj och mina vänner. Det räcker för mig, men alla är vi olika och det är värt att uppskattas. Tänk vad livet skulle bli långtråkigt och platt annars.

 

Maria

19 mars 2013 14:04

Hej! jag tycker detta var ett intressant ämne som du tog upp. Jag är själv uppvuxen i en kristen familj...mina mamma tillhör pingstkyrkan och jag hade väldigt lätt för att hamna i samma kretsarna genom henne. Men när man väl började växa upp och förstå saker och ting lite bättre,så ändrades hela min uppfattning om religionen. IStället började jag ifrågasätta en del bibel stycken och så vidare. Jag började själv ransaka mig själv och helt plötsligt insåg jag att nä,det var inget som passa de mig rikgit. Jag tyckte deras syn på saker var alldeles för ingrott. Så jag började läsa om en massa olika religioner och tillslut sluta det med att jag också belv hatisk mot religioner...efter alla krig som man ser på tv och religionen ligger till grunden. Nu lever jag istället efter mina egna åsikter och har tagit lite av varje och gjort min egen religion :) Jag gillar Buddismen väldigt mycket...jag tycker det är nästa mer mig än nått annat. Jag behåller alltså allt det fina och tar bort allt det som jag inte tycker är lämpligt.

http://www.enrastlossjal.bloggplatsen.se

krokii

19 mars 2013 15:21

Oavsett om man är troende eller ej, oavsett vad man tror på, är tro alltid något som intresserar. Härligt att höra att du skapat din egen tro av det som du uppskattar mest.

 

Slim-a-Jim

19 mars 2013 20:42

Ja, tänk om religion kunde få vara bara en tro. Om alla maktgalningar kunde ägna sig åt något annat - oviktigt och värdelöst. För det är vad jag tror förstör religion, oavsett vilken - makt.

När det kommer till det spirituella i religion så har jag alltid satt vetenskapen före. Men även där börjar jag märka, efter att ha forskat en del och börjat förstå hur en teori kan få genomslag före en annan, att makt spelar en stor roll även där.

Vad blev slutsatsen av det här då? Ingen aning... att man inte kommer undan maktspelet i världen kanske. Och då kan man ju lika gärna tro. Eller?

krokii

19 mars 2013 23:08

Ja, tänk om religion bara kunde få vara en tro..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...